Kamrer Lassman hade en gammal akademikamrat, med vilken han alltid bibehållit ett slags vänskapligt förhållande. Det var prosten och kyrkoherden i W. herr magister Teofilius Torblad, numera änkling, efter vad karmrern för sju eller åtta månader sedan genom tillbörligt sorgbrev inhämtat.
Till besagde gode vän och prost, vilken naturligtvis i sin enslighet borde bli förtjust att få besök av en stockholmsbo, ställde kamrern nu resan. Han hade nämligen fått den ingivelsen att prosten Torblads styvdotter, ett fruntimmer, vars aktningsvärda och lyckliga egenskaper fadern ofta prisat för honom, borde bli ett fullkomligt passande parti. I brevet som åtföljde sista osttransporten, yttrade sig prosten i detta ämne sålurlda:
»Sedan vi nu avslutat vad som rör affärer, vill jag lätta mitt hjärta genom att tala om mitt husliga liv, ty mot en så gammal och beprövad vän kan man vara fullt uppriktig. Jag är säker, att bror lika gärna hör på mig, som jag berättar.
Kära bror vet, att det behagat den Högste, vars visa vägar vi icke få klandra, att taga min gumma från denna jordens jämmerdal. Det vore egoistiskt av mig att däröver sörja: hon var många år äldre än jag och behövde därför evig ro, som jag älskade henne för högt att missunna henne. Emellertid har hon i sin dotter, som är hennes trogna avbild, efterlämnat åt mig ett tröstrikt sällskap. Sabina är ett mycket vettigt fruntimmer, och i sitt trettiofemte år har hon ett utseende av att knappt vara tjuguåtta. Hon är mycket huslig, strängt ordentlig, hushållsaktig och särdeles gudfruktig. Lycklig den man, ja trefalt lycklig han, som en gång hemför denna sällsynta skatt i sitt bo! Men här på orten finns ingen passande för henne. Sabina var enda barnet efter min värdige företrädare, prosten Ingelgren - med vars änka jag trädde i äktenskap - och hans efterlämnade icke obetydliga förmögenhet sätter dottern i stånd att icke behöva taga vad som bjudes. Antingen skall det vara ett efter hennes åsikter passande giftermål, eller ock blir det intet, vilket jag är egennyttig nog att helst önska, för att därigenom så mycket längre se mitt eget goda förökat under hennes driftiga händer.»
Så skrev den kloke prosten Torblad, och kamrern, som alldeles icke erinrade sig att han i varje brev klagat över en gammal ungkarls besvär och vedermödor, fastnade riktigt på lockbetet - just ankommet i nödens stund - och var nu, såsom vi veta, på väg till W. och frieri.
Efter några dagars trägen skakning ankom kamrern alldeles uttröttad en söndagsförmiddag till prostgården. Den hade icke något bestämt fult läge, men vacker var den visst icke heller, innesluten bland stora, kala hedar. Närmast omkring prästgårdsbyggningarna, ty de voro tvenne, rådde likväl en trevnad, som gjorde dem inbjudande för varje resande. Till vänster tätt invid gårdsmuren låg kyrkogården med sitt uråldriga tempel. Kyrkan, liksom muren omkring kyrkogården, var omgiven av gamla aspar och lindar, vilka fredligt och skuggande böjde sina lummiga grenar ned över prästgårdens släta och vackra gårdsplan, där blomsterrabatter och bänkar av träd och torv angenämt inbjöd till lantlig njutning.
Mitt för inkörsporten stod den grå prästgårdsbyggnaden. Det var en av dessa trevliga, mycket gamla prästgårdar, där ingenting, utom den tillökta bränneribyggnaden, vittnade om att tidens anda gått framåt. I övrigt var allt tungt och urmodigt, men likväl med sitt anspråkslösa behag genom de renglänsande fönstren, den vita sanden kring förstugkvisten och gräsmattorna runt omkring.
Det vore emellertid att frånträda sanningen, i fall vi påstode, att kamrern kände sig det ringaste behagligt stämd, då han på söndags-förmiddagen helt trött anlände. Nej, han nändes tvärtom finna det högst ledsamt, ty nu visste han egentligen icke vem som skulle taga hand om honom och se till att han finge något mera än blott ångan från köket.
Ingen själ tycktes röra sig i prästgården, varför kamrern tittade in genom förstugan till det mindre huset, den så kallade gästbyggningen, men även den var tom, och ehuru det även här ända ut på förstugkvisten var lövat och granrisat, rönte den resande ingen tröst. På skjutsbondens inrådan begav han sig slutligen till den del av stora byggningen, där han nödvändigt måste finna folk, nämligen till köket.
En gammal skumögd piga sysslade i spisen och såg i kors åt dörren, när kamrern öppnade.
»Vem ä' det?»
»En främmande min vän! Är herrskapet i kyrkan?»
»Ja, det ä' di allihop, för det ä' offerdag åt den nye komministern.»
»Det var ganska ledsamt. Finns ingen i huset hemma mera än ni, min gumma?»
»Jo, Britta, som ä' inne och dukar.»
»Nå, det var dock något!» menade kamrern. »Var så god och kalla på henne, så tör jag få veta, var jag skall göra av min kappsäck och var jag får gå in och vänta .»
»Förstudörrn ä inte läst, dra bara på klinkan och gå in rätt fram, så kommer herrn in i saln. Britta tar väl sedan ordning på sakerna.»
Kamrern lydde med mycket nöje den givna vinken och befann sig snart i ett stort, fyrkantigt rum, vars tvenne fönster, stötande intillträdgårdensstora aplar, endast tilläto en halvdager bryta genom salen. En gigantisk spis sträckte sig långt ut på golvet, men dess oformliga gap var tilltäppt med en lövskog, där ett sådant surrande av insekter lät höra sig att man var frestad tro, att där hölls allmänt flugmöte.
I den bastanta soffan, med sitt gröna vadmalsöverdrag och sina tre kvarteIs långa, till golvet hängande fransar, slog sig kamrern genast ned, och medan han lade hatt och pipa på brädspelsbordet bredvid, yttrade han till den nigande tjänstflickan: »God dag, mitt barn! Se till att min kappsäck kommer i riktigt förvar... Är ej herrskapet snart ur kyrkan?»
»Det tål än!» menade Britta, och i avseende på kappsäcken gav hon det utslaget, att den måste stå i köket så länge, emedan ingen annan än mamsell hade nyckeln till bästa gästkammaren.
Kamrern fann förslaget antagligt, och sedan han betalt sin skjutsbonde och, i stället för den utlovade supen, måst bifoga en hel treskilling, satte han sig åter i soffan att med möjligaste resignation avbida utvecklingen av sitt öde. Härunder var hans enda vederkvickelse att uppmärksamt betrakta det nydukade bordet, varpå likväl ännu icke fanns något ätbart.
Tiden gick långsamt, och redan började kamrern nicka i ljuvlig halvslummer, då en lång kvinnoskepelse, inhöljd i en vit bomullsschal, med sakta, högtidliga steg vaggade över golvet och stannade i närheten av soffan.
Lassman sprang upp och gjorde en utomordentligt djup och vördnadsfull bugning, vilken skepnadendet fanns verkligen något mycket ljuvligt och okroppsligt i mamsell Sabina Laurentia Ingelgrens långa, magra och böjliga gestalt - lika högtidligt besvarade.
Kamrern sade sitt namn och tillade att han velat överraska sin gamle vän prosten Torblad med ett besök, vilket han hoppades denne gunstigt skulle upptaga.
»Ganska säkert!» sade mamsell Sabina med profetisk röst.
»Jag gissar», kamrern gjorde en ny, om möjligt ännu uttrycksfullare bugning, »att jag har den äran att tala med mamsell Ingelgren, vars aktningsvärda karaktär redan är mig bekant genom bror Torblads egenhändiga uppgifter.»
»Ja, det är jag!» ljöd det fint och blygsamt från Sabinas tunna läppar. »Min styvfar kommer just här jämte ett par sockenbor.» Efter uttalandet av dessa ord drog hon den vita bomullsschalen tätare omkring de smala axlarna, och försvann i dörren till köket. Men kamrern i det halvsovande tillståndet, föreföll både hennes uppträdande och försvinnande något så när likt en förhoppningens uppenbarelse.
Med alla tecken av utmärkt hjärtlighet och belåtenhet välkomnade prosten Torblad sin gäst. De bägge männen voro av ungefär samma ålder, bägge hade lika förträffligt bibehållit sig, isynnerhet prosten, vars fylliga kinder och rödletta, förnöjda anlete uttryckte en välmåga, som alldeles avlägsnade den tanken att han förnötte sin änklingstid i sorg och saknad. Han var icke så stor egoist, att han skulle genom en onyttig klagan velat störa sin makas ro i himlen.
»Och nu blir val min gunstige bror åtminstone en månad här!»
»Få se, få se», sade kamrern, »hur lantluften bebekommer mig.»
»Åh, den gör alla människor gott. Se bara på mig. Minns bror hur mager och ranglig jag var på den tiden vi sist träffades?»
»Bror var adjunkt då, menar jag?» inföll kamrern med ett leende, som borde vara begripligt.
»Visserligen, men icke är det prosttiteln, som gör fetman heller. Det skall du själv finna, min bror, ty jag ärnar icke släppa dig härifrån, innan jag ser samma fyllighet på dina kinder. Lantluften gör underverk, och var förträffliga Sabina skall nog se till att bordet icke blir för klent. Men har kära bror icke redan hälsat på Sabina?»
»Jo, jag har haft den äran, men endast helt kort.»
»Nå, det var eget att du först skulle träffa henne! Vad säger min bror, sådan enkelhet och ödmjukhet i skick och väsende? Jo, det är en kvinna, det!» Prosten nästan sukade av andakt, då han tänkte på den heliga Sabina, men den nye komministern, som under tiden inträtt, log i mjugg och växlade ett förstulet ögonkast med socknens patron och den andre herrn, en inspektor från grannskapet. Alla tre herrarna blevo sedan föreställda för kamrern såsom grannar och vänner.
Vid middagsbordet föll det sig så där tämligen av sig självt, att den aktade käre stockholmsgästen fick sin plats bredvid värdinnan; och nu, för första gången, under det han, i avvaktan på pepparroten, lät oxköttet litet svalna, grep kamrern sig an och tog sin granne i ordentligt ögonsikte.
Mamsell Ingelgren var, såsom vi redan nämnt, ett mycket långt och magert fruntimmer. Hennes huvud, i proportion ganska litet, satt på en hiskligt smal och krokig hals, vanligen inhöljd i hennes älsklingsdräkt, den redan presenterade vita bomullsschalen, vävd av hennes egna konsterfarna händer. Sabina var både för helig och för hushållsaktig att nyttja annat än svart och vitt. Det förra behövde aldrig tvättas, det senare kunde tvättas utan skada och åter se nytt ut. Hennes hy var mycket ljus, nästan blekvit. Nedåt vardera kinden hängde tre tunna gula lockar, men den mellersta var på vänstra kindbenet fäst genom gummi, ett ypperligt medel, varmed hon lyckligt dolde ett stort medfött körsbär, den enda purpur som kastade sin glöd över Sabinas liljor. Hennes ögon, framför allt anmärkningsvärda, med sina ljusblå, trånmatta, något ihåliga speglar, voro vanligtvis riktade mot höjden eller golvet och tillkännagåvo, då hon smålog, en medvetenhet om att hon från högre sfärer sänkte sig ner till stoftet.
Sådan var Sabina, även kallad den »heliga Sabina», en titel, den adjunkten, en nyligen prästvigd, ganska ohelig ung man givit henne och varför han, så vitt vi veta, ej av prosten erhållit någon annan tillrättavisning, än ett litet hot med fingret, under det herrarna, slamrande i brädspelet, sneglat över till den plats Sabina innehade.
Kamrern hade nu slutat sin mönstring ej blott av Sabinas yttre, vilket syntes honom - högt och värdigt, han hade även lagt en liten grund till kännedomen av hennes inre egenskaper och vanor. Den första han varseblev förekom honom älsklig: det var nämligen det sätt, varpå hon i de allra nättaste och finaste små bitar trancherade oxbringan. Hon tycktes synbarligen hava en fullkomlig takt i hushållsväg, ty buljongen utminuterades på samma sätt, och steken och puddingen fingo nästan någonting immaterielt: skivorna ville ingalunda låta taga sig varken med kniv eller gaffel.
»En klok kvinna, en berömlig husmor», tänkte kamrern, »och denna flärdlöshet i klädsel, röjer icke den både smak och gott vett!» Det var anmärkningsvärt att vår hederlige Lassman ville liksom påtruga sig den övertygelsen, att Sabina gjort intryck på honom, då han i själva verket - oaktat den obestridliga förtjänst, hon lagt i dagen med hushållsprinciperna - kände en tydlig rädsla, var gång hennes blå ögon häftade sig fast vid hans. Och han förmådde endast tyst buga sig, då hon med sina spindellika fingrar presenterade honom de eteriska kalkonskivorna till en ny portion.
Slutligen för att ej stämpla sig själv som en fullkomligt obelevad person, började kamrern så småningom slå omkring med spridda ord, till dess något liknande ett samtal kom i gång.
»Det är flera sällsynta blomsterslag i de vackra rabatterna på gården!» sade han och bjöd till att uthärda hennes blick.
Sabina såg mot himlen. »Jag», viskade hon med sammetslen röst, »sysselsätter mig ej med sådant lappri. Det är min hushållerska, fru Ternström, som finner lust och bebag att öda sin tid därpå. Jag nöjer mig med att skada de blommor, vår Herre planterat på markena.»
»Blomsterskötsel är dock ganska oskyldig!» menade kamrern.
»Oskyldig, åh ja, det beror på ändamålet. Allting har väl ett ändamål, och är det dåligt, så äro väl medlen ej heller mycket att värdera.»
»Min söta Sabina», sade prosten, men skickade därjämte en blick, som tolkade ett annat språk,»med din fromhet, ditt kristliga tålamod borde du kunna förlåta att andra mindre lyckligt lottade medsystrar finna nöje i lovliga och oskadliga tidsfördriv.»
Sabina sänkte sina ögon från taket till styvfadern »Jag», sade hon mycket långsamt - hon lade oftast vikt på ordet jag - »jag föraktar...»
»Vill du icke skära åt oss titet mer kalkon, goda Sabina!» avbröt prosten med inställsam ton.
Sabina vred till sig den ena sidan av kalkonen, och sedan hon i ett anfall av omedveten häftighet nästan karvat sönder alltsammans, sköt hon hastigt bort fatet och lutade sig tillbaka mot stolskarmen med utseende av ett häftigt påkommet illamående.
»Hur är det med dig, Sabina lilla?» yttrade prosten och såg ganska bekymrad ut.
»Om jag finge bjuda min gunstiga mamsell litet vatten!» Kamrern räckte henne glaset på möjligast bästa kavaljersmanér han kunde erinra sig.
Sabina tog vattenglaset och läppjade på det. Med ett svagt: »Tack det blir bättre, tror jag!» sjönk hon åter tillbaka, men likväl ej så hastigt att icke kamrern först fick riktigt tillgodonjuta en sådan blick av ömhet, att han häpnade och blev helt förvirrad.
Efter middagen, då herrarna spatserade i trädgården, sade prosten liksom i förbigående: »Det är märkligt att, så milt och gott Sabinas lynne är, har hon dock, som varje annan människa, en och annan liten egenhet. Sa till exempel tål hon ej gärna andra blommor, än dem som växa på ängarna, ocb därför är det henne motbjudande att vår beskedliga hushållerska så där uppdrager dem omkring gården. För min del vill jag så mycket mindre förebrå fru Ternström denna oskyldiga vurm som jag egentligen själv finner att den medför både trevnad och nöje.»
»Ja, icke är det ont i det!» sade kamrern. »Här på landet, där man utan kostnad kan underhålla blommor, mäste det vara ganska angenämt. Men i Stockholm, där äro blommorna en dyr lyxartikel.»
»Ja, det tror jag!» inföll prosten, särdeles belåten att den heliga Sabinas blomsteravsky icke framlockat någon annan reflexion. »I Stockholm, det minnes jag från gamma]t, går det nog annorlunda till. Där är jag säker», tillade han, »att Sabina med sin fulländade hushållsvetenskap kunde leva sa gott som för intet.»
Nu hörde väl egentligen tillägget alls icke ihop med blommornas dyrhet i Stockholm, men prosten hittade ej på någon bättre länk för tillfället, och utan aning om den beräknade meningen, sade kamrern:
»Men då hon är så utmärkt snäll, varför har bror en hushållerska?»
»Jo, min bror skall observera att ett lanthushåll, med sitt förskräckliga släp av grova göromål, är allt för mycket för hennes klena kroppsbyggnad. Hon vill nog sköta allt, både ute och inne, och skulle även kunna det, ty hon har gjort så förr, och då gick alltihopa lika fermt och bra som genom mekanik, men då jag såg att hennes hälsa synbart led av så mycken ansträngning, ville jag icke som styvfader, ehuru mitt goda tiodubblades under hennes händer, att hon längre skulle släpa för min skull. När komministern dog i fjol våras, lät jag därför änkan flytta hit. Hon är rask och frisk, kan ta i både grovt och fint, utan att det bekommer henne det ringaste. Och se'n gjorde jag därmed ett barmhärtighetsverk: den stackars människan hade ingen tillflykt.»
Men var har då bror sin hushållerska? Jag har icke sett henne.»
»Hon är nu borta och hälsar på några släktingar men kommer hem i nasta vecka. Under tiden är Sabina så god och sköter om huset.»
Adjunkten magister Bagges hemkomst från annexkyrkan, där han predikat, avbröt samtalet och gav det en annan vändning.
Magistern, en ganska världslig andans man, ung och levnadsglad, fann sig rätt väl med prosten och den omnämnda hushållerskan, den täcka komministeränkan. Men mamsell Sabina med sin tillgjorda helighet, sin svävande gång och sina himlande ögon, utgjorde hans plåga. Hennes till det otroliga gränsande hushållsaktighet förtröt honom, hennes giftaslust - ty Sabina ville nog gifta sig, endast någon man vågat försöket att sluta så mycken dygd i sina armar - väckte hans åtlöje. Och den avund, varmed hon betraktade den lilla, snälla hushållerskan, fru Sofie, och lät denna erfara sin ondska under de mest honungssöta ord, hade till den grad retat magistern, att han trots sin naturliga godlynthet, fann en tröst uti att på allt sätt låta Sabina öva sig i tålamod.
Magister Bagge begick emellertid, lindrigast sagt, en orättvisa att endast och uteslutande se sakerna inomhus till förmån för fru Sofie. Men magistern var en ung herre, och fru Sofie var även ung. Hon var vacker i en viss genre, vänlig och gladlynt och visade överallt vad en fruntimmershand förmår till trevnad och ordning. Magistern visste icke, och hade han vetat det, skulle han troligen endast skrattat därat, att fru Ternströrm bortsnappat den mannens hjärta och hand, varpå Sabina, under berörde mans mångåriga adjunktur hos hennes far, gjort sig så bestämd räkning att hon ansett sin blivande förbindelse med honom liksom amen i kyrkan.
För adjunkten Ternström hade hon gjort många undantag från sina fastställda hushållsprinciper. För hans skull kuvade hon det retliga sinnet, när det ville översvalla, för honom gjorde hon rösten ännu mjukare, i hans närvaro blev hennes tunna gestalt ännu smidigare och den vita bomullschalen ännu smakfullare draperad, korteligen, för honom levde, rördes hon och hade sin varelse. Och han hade låtit henne tro allt vad hon behagade, ty därigenom mådde han ju förträffligt till dess han bekom komministraturen och gifte sig med den levnadsfriska Sofie, vilken han tre år senare i nästan utblottat tillstånd lämnade som änka.
Det var förlåtligt att Sabina icke utan ovilja kunde se Sofies inflyttande till prostgården. Modern var redan så gammal och sjuklig att hon icke på flera år haft något att säga i huset, som under tiden ensamt varit styrt av Sabina. Hela denna makt skulle hon numera icke äga odelad: Sofie, den avundade Sofie komme att dela den. Men ej nog härmed. Den nye hygglige adjunkten, magister Bagge, på vilken Sabina sjä]v redan kastat ögonen - hade han, den otacksamme, väl sinne för annat än den snart tröstade änkan? Och till och med hennes styvfader syntes några månader efter sin hustrus död finna mera behag i Sofies, än i Sabinas eget sällskap. Den stackars Sabina gick ännu längre i sina föreställningar. Misstänksamhet var ett drag i hennes lynne, och den lilla avhandlingen vid bordet om blomsterskötseln har redan visat huru långt den drivits. Vi få längre fram se om hennes skarpsinnighet hade en säkrare grund.
Sedan de främmande rest, blev te eller åtminstone varmt vatten kringbjudet av Sabina, medan kamrern och prosten roade sig med brädspelet och växelvis erinrade varandra om garmla ungdomsminnen. Magister Bagge stod vid det svartmålade tebordet, stödde sig lätt däremot och betraktade, som han ofta gjort, de röda och gula rosor, vilka, blandade med kolossala eklöv, slingrade sig kring den ovala skivan.
»Törs jag be att teet får draga sig litet mera!» sade han och vagade mitt för den heliga Sabinas näsa sätta tekoppen tillbaka på bordet.
»Jag tror att det redan är socker uti!» invände värdinnan med den lenaste lilla brytning av misshag över det djärva yttrandet.
»Ja, tyvärr, två bitar!»
Sabina tog en tesked och rörde i kannan. Likväl log hon försakelsens leende. Sofie var ju borta.
»Skulle vi icke kunna lägga på litet mera te?» sade den näsvise adjunkten, i det han helt oförsynt lät sin profana hand sluta sig om den gammaldags trevliga tekanistern. Sabina lade likväl hastigt sina gamla fingrar, med ett milt vädjande uttryck, på hans. Tekanistern var i fara att mista locket och bliva kull slagen, något som Sabina troligen mest fruktade, efter det fanns ingenting uti den.
»Magistern skadar sin hälsa med det starka teet!» smålog hon och fick kanistern i sin ägo. »Befaller herr kamrern det starkare?»
»Tackar ödmjukast, det är mer än tillräckligt starkt. det är just lagom, ty jag dricker helst vatten med socker och grädde.»
»Hör magistern?» Sabinas duvögon sände en tacksam blick på kamrern, men tyvärr, efter han redan vänt sig om, träffade den honom endast i ryggen.
»Jag hör» - det var oförsiktigt av Sabina att vädja till magistern - »jag hör att kamrern, liksom jag, förklarar det för vatten. Men fru Ternström är borta, och det vore orätt begära det mamsell Sabina skulle fästa uppmärksamheten vid något så obetydligt som min smak.»
Lockarna på Sabinas kinder vaggade oroligt av och an, någon annan rörelse förspordes icke. Efter en stunds förlopp uppslog hon åter en kopp te, men sedan magistern, troligen för att förtreta henne, ty det så kallade teet hade verkligen en lika källklar färg som det i första koppen, lagt socker och grädde däruti, satte han det, efter att flyktigt hava smakat därpå, åter ifrån sig och gick ut, under den ödmjuka anhållan att hon måtte ursäkta att det var honom omöjligt förtära en enda droppe.
Då magister Bagge tillslöt dörren, flög ett drag av bitterhet, nästan ondska, över Sabinas ansikte, men det försvann hastigt, och sedan hon undanröjt hela servisen och, på en vink av prosten, utan svårighet tillagat toddyar, varav hon själv bjöd kamrern den ena, gick hon in i sin kammare att fullkomlig stilla sig genom läsning av ett par kapitel i bibeln samt några sidor av sina vanliga uppbyggelseböcker, Schartaus skrifter.
Men huru det nu bar till, det är ej gott att säga, nog av, andakten
var mera störd än vanligt, och kanhända hade vår kamrer någon del
däri. Visst är åtminstone att han upptog mera av Sabinas tankar, än
hela Jobs bok och alla Schartaus skrifter tillsammans. Slutligen
sjönko bibelns pärmar tillhopa, och så småningom tillät Sabina sin
fantasi att »väva vadmal och slå till samman», och väven blev ganska
brokig och hade många pikanta figurer och situationer. Sedan en god
stund förflutit, blev Sabina ändå en smula rädd för sina stora
utflykter, varför hon åter, liksom värnande sig mot frestelsen,
uppslog bibeln. Det hjälpte likväl ej: huru flitigt hon vände bladen,
huru ivrigt hon var att fästa sin uppmärksamhet på innehållet, kommo
tankarna altid tillbaka på detta samma ämne, vilket så ofta under
hennes liv korsat det stora anspråket på gudsfruktan. Hon tänkte
nämligen nu som alltid, då minsta skymt till en förändring visade sig,
på kvinnans lott att utgöra ett bihang, och på den heliga skrift, som
bjöd, nästan tvang henne att övergiva fader och moder för sin man, Det
vore, menade Sabina i sitt hjärtas fromhet, onaturligt att strida mot
Guds lag, att vilja göra sig för mer än andra genom att undandraga sig
hans visa inrättning, ty han allena vet dock vad oss gott och nyttigt
är.
