Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Granskar man nu dessa taflor (af hvilka jag endast känner den första Oidipos-taflan, Iris
och Morpheus, Sappho, Eva och Abel samt efter litografi Kung Rings död och Odipos-taflan n:r 2)
kommer man till det resultat, att dessa Wickenbergs ansträngningar att bli historiemålare ske alldeles
invita Minerva . Man konstaterar helt naturligt framsteg i modellstudiet, såsom en jämförelse
mellan de båda Oidipos-taflorna visar, man konstaterar en viss förfining i färg såsom från den
obehagliga röda tonen i den första Oidipos-taflan till en rätt behaglig blek ton i den samma år
men senare målade Iris och Morpheus. Men innehållet i dem alla förblir lika tomt och intetsägande.
Den barnsligt naiva menlösheten i uttrycket och tamheten i hela uppfattningen minskas något, en
viss gratie och stilla hvilande älskvärdhet kan komma till synes såsom i Iris’ gestalt eller i den
stående kvinnofiguren i en slags antik idyll Arkadisk herdescen, hvilken målades 1834 på Bysta hos
Anckarsvärds, men något värkligt lif lyckas målaren ej inblåsa i dessa sagofigurer, som ej komma
öfver modellens stadium och som både i uppfattningens och färgens veka kraftlöshet röja Westins
olyckliga påverkan. Hur farlig förfiningen i färg kan vara, när den går i en Westins riktning, visar
särskildt Eva och Abel med sin blekgula karnation mot en tung blygrå landskapsfond.
Ännu 1836 i oktober i det första brefvet till Palm efter utresan frågar Wickenberg efter
akademiens prisämne, ja ännu 1838, året för hans första stora framgång som landskapsmålare,
nämner han i ett bref d. 17 oktober till Albano-Adlersparre, att han till nästa års salong
funderar på bl. a. en tafla af »historiskt innehåll , men det stannade vid funderingen, och sedermera
äro dylika motiv alldeles bortblåsta ur hans produktion, han har funnit sig själf, och han ser på de
gamla tiderna med en lätt vemodig ironi, då han från Nizza d. 18 Februari 1844 skrifver till vännen
Palm i Rom: >Hur går det med måleriet? ej mer några prisämnen eller kgl. medailler som förr
vid röda Bodarna men deremot täflan i stort och sökande efter hvad man hemma i vår ungdom
OIDIPOS OCH ANTIOONE.
Litografi af O. Cardon efter oljemålning 1836.
det vill säga Academiska tid, ansåg för onödigt, nemligen närmandet till naturen — men dä man
hadde Falcrantz och Westin till mönster, var ingen sanning möjlig men grafven försonar alt och
dessa äro väl moraliskt döda — anm: gjorda oss emellan, ty gubbarna äro gamla och frid vare
derför med dem, vi blifva också gamla och skefögda om ej döden blandar sig i spelet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
