Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Min Klaras förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag drefs dit ut bland lundens gröna gångar;
förutan mål jag gick och utan ro.
Att blomsterdoft, att balsam mot mig ångar,
att ufven skriar uti fjärran mo
jag märker ej, mig mina sinnen svikit,
det dunkelt känns, som om mig sansen vikit.
Då väckes plötsligt jag af steg så lätta,
så snabba, som om någon trådt en vals.
Mitt öga tjusas af en liten hätta
och tvänne armar slingras kring min hals.
Det var min egen, egen lilla Klara,
"som längtat så en stund hos mig få vara".
Då föllo tunga fjättrarna och banden,
vi lekte och vi gnabbades vi två,
vi sprungo kapp, så att den yrde, sanden,
och pulsar brunno, hjärtan hördes slå.
Det var ett jubellif i gröna lunden,
två hjärtans ystra lif i aftonstunden.
Och lefnadsmodet sjöd i bröstet inne
och hvarje fiber spänstig blef och stark.
Allt är en lek och fruktan flyr ens sinne
om blott man sällskap har på hotad mark;
må jord och himlar sina stormar skicka,
man ger med glädje lifvet för sin flicka.
I män, som älsken guld och rikedomar,
och I som skriken högt om män’skors plikt,
och I som klandrenguds och män’skors domar;
du som ett ärenamn vill vinna kvickt:
vårt lif är lif blott med en liten Klara,
förutan den är allt sofismer bara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
