Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Rudyard Kipling
som en chela, vilken, då han såg sin mästare sitta i
dammet utanför Lärdomens portar, klättrade över
portarna och tryckte mästaren till sitt hjärta i hela den
stolta stadens åsyn. Härlig skulle en sådan mästares
och en sådan lärjunges belöning bliva, då tiden var
inne för dem att tillsammans söka friheten!
Så talade laman, vilken genomkorsade Indien så
ljudlöst som en läderlapp. En skarp gammal kvinna,
som bodde i ett hus bland fruktträden bortom
Saha-runpore, hedrade honom såsom kvinnan hedrade
profeten. I ett av de förnämsta rummen brukade han
sitta, medan hon lade av den onödiga slöjan och talade
om andar och fiender i Ivulu, om ofödda barnbarn och
om den frispråkige pojken, som hade talat med henne
vid raststället. En gång vek han ensam av från Stora
landsvägen nedanför Ambala och begav sig till samma
by, vars präst sökt bedöva honom med opium. Men den
milda försyn, som vakar över lamas, lät honom i
skymningen omisstänksam och tankfull vandra obemärkt
mellan sädesfälten till risaladarens dörr. Men nu höll
ett allvarsamt missförstånd på att uppstå, ty iden
gamle soldaten frågade laman, varför Stjärnornas vän
passerat den vägen förbi för endast sex dagar sedan.
»Det är omöjligt», svarade laman. »Han har återvänt
till sitt eget folk.»
»Han satt i det här hörnet för fem aftnar sedan och
berättade hundratals lustiga historier», envisades hans
värd. »Sant är att han försvann något plötsligt i
daggryningen, sedan han underhållit min sondotter med
dåraktigt prat. Han växer fort, men han är densamme
Stjärnornas vän, som bragte mig en sann underrättelse
om kriget. Ha ni skilts åt?»
»Ja ■— och nej», svarade laman. »Vi — vi äro inte
skilda åt, men ännu är inte stunden kommen för oss att
vandra tillsammans. Han inhämtar visdom på en
annan plats. Vi måste vänta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
