Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvalf står i sammanhang med kyrkans
högaltare. Man nedstiger utför en lång
granittrappa och befinner sig snart bland högförnäma
grafvar, ty endast konungar och
konungamö-drar få här sofva den sista sömnen: Spaniens
hofetikett öfverlefver sjelfva döden. Endast
ett svagt ljusskimmer nedfaller hit från en
liten öppning i hvalfvet.
Från kyrkan kommer man till tafvelmuseet
och biblioteket. Hvarje vetenskap har i det
senare sin afdelning for sig och allt är i hög
grad praktfullt. De bortåt femtio tusen
böckerna äro mestadels bundna i pergament och
hafva förgylda snitt samt titlar präntade på
framkanterna, hvilka derför stå vända utåt.
Klosterbyggnaderna äro en verklig
labyrint. Man vandrar genom en låg, trång och
fuktig korridor, kommer till dess slut, vänder
om och står i en ny korridor. Man går framåt,
finner portar och ser genom dem andra
korridorer förlora sig i oändlighet eller utmynna
i långa rader af kamrar. Slutligen stannar
man på en trång gård, kringstängd af höga
murar; derifrån stiger man uppför en trappa
och anländer så till ett galleri, blickar ned
och finner der en annan tyst och ödslig gård.
En ny korridor passeras, man stiger utför en
ny trappa och kommer till en tredje gård;
derefter vidtaga ånyo korridorer, trappor, tomma
salslängor, trånga gårdar och allestädes vankas
granit, ogräs, halfdager och dödstystnad. Man
tycker sig gå fram och tillbaka för att aldrig
hitta ut; man stannar åter på en gård och
känner så väl igen den men bedrager sig:
det är en annan. Man frågar vägvisaren hvarest
klostret är och han svarar: här, och man går
vidare i tro att man drömmer. Man ser de
långa murarnes freskomålningar, taflor, kors
och inskrifter, men glömmer allt och frågar
sig hvar man är, innerligt ängslig och beklämd.
Slutligen slår befrielsens timme och efter
ytterligare några trappor och korridorer andas
man ut i en sal, från hvars fönster man kan
betrakta bergen och solskenet. Yi försaka
köket, som är fullt värdigt tvåhundra
hiero-nymitmunkar, hvilka icke hafva mycket annat
att tänka på än att tillfredsställa magens
be-hof, och likaså det i halstrets handtag
liggande slottet, hvarest katolska konungar
årligen sex veckor i ruelse låtit sig handteras
af herskare i munkkåpor, och kasta i stället
en hastig blick öfver trädgården.
Yi se tolf präktiga fontäner, omgifna af
kungliga vapensköldar, men växtligheten är
knapphändig och nästan de enda färgerna äro
hvitt och grönt. Allt är konstladt och
åväga-bragt med ofantlig kostnad; klippgrunden är
utjemnad och genomborrad för
vattenlednings-rören och myllan och sandgångarne förskrifva
sig från slätten inunder.
Escoriáis hela byggnad håller i omkrets
nära halfannan kilometer och innesluter 1,860
rum, 6,200 fönster och dörrar, 80 trappgångar,
73 fontäner, 48 vinkällare, 8 orglar och 51
ringklockor, utom böckerna, manuskripten,
1,560 oljemålningar och det öfriga bohaget.
Freskomålningarne upptaga tillsammans en
ytvidd af mer än 1/10 qvadratkilometer.
Dansraseri.
T\et har anmärkts, att de pester, söm i forna
århundraden dragit fram öfver Europa,
lemnat efter sig andra lidanden, vitnande om
ett i sjuklig grad stördt nervlif; i pestens spår
gingo smygande nervfebrar, som utbredde sig
epidemiskt, hvarjemte härjande frossepidemier
ofta bidrogo att i sin mån skaka menniskornas
nervsystem. Under sådana förhållanden och
då dertill kom, att folkens sinnen
omtöcknades af vidskepelsen eller den blinda tron
på öfvernaturliga magter, framför allt djef-
vulen och hans anhang, de der oupphörligt
troddes blanda sig i mensklighetens
angelägenheter och äfven förorsaka kroppsliga sjukdomar,
är det icke att undra på, om själslifvet
stundom råkade i den vildaste förvirring. Denna
förvirring födde i sin ordning hysteriska
åkommor af det sällsammaste slag, hvilka med
sympatiens magt utbredde sig smittande öfver hela
massor af menniskor. De hysteriska
anfäk-telserna ledde icke sällan till döden på hexbålet
de olyckliga varelse*-, som visat sig sålunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
