Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zinkklorid - Zinklegeringar - Zinkoxid - Zinksalter - Zinkstoft - Zinksulfat - Zinkvitriol - Zirkonium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
Zinklegeringar—Zirkonium
qvescent och lättlöslig. Dess
koncentrerade lösning ar sirapstjock och
verkar i hög grad frätande på
organiska ämnen, svärtar t. ex. trä. Den
utspädda lösningen af zinkklorid
användes som antiseptiskt medel och
till konservering af virke. Ett
dubbelsalt af klorzink och
klorammonium användes vid lödning (jfr
Lödsalt).
Zinklegéringar. Zink ingår som
beståndsdel i många legeringar, t. ex.
mässing, tombak, nysilfver och
bri-tanniametall (se d. o.).
Zinkoxid, ZnO, erhålles genom
glödgning af zinkkarbonat eller
zinkoxidhydrat samt genom förbränning
af zink i luft. På det senare
sättet uppstår zinkoxid i ugnar, der
man smält zink eller mässing, och
på detta sätt åstadkommen, har
oxiden sedan äldre tider varit bekant
under namnen pampholyx, nix alba,
nihilum album och zinkblommor.
Zinkhvitt (se d. o.) är likaledes
zinkoxid, erhållen genom bränning af
zinkångor. Denna oxid är ett hvitt
pulver, som vid upphettning
antager gul färg, men efter afsvalning
åter blir hvitt. Den löses lätt i
syror och i kaustika alkalier. Dess
hydrat erhålles som en hvit,
geléartad, i syror och alkalier lättlöslig
fällning, då zinksalter neutraliseras
med alkalier. Zinkoxid användes i
medicin.
Zinksalter. Zinkoxidens salter
äro i allmänhet färglösa eller hvita,
dels lösliga och dels olösliga i
vatten. De lösliga salterna erhållas,
om zink, zinkoxid eller
zinkkarbonat löses i utspädda syror; de
olösliga fås, om lösningar af zinksalter
blandas med salter af syror, som
gifva olösliga zinksalter, t, ex.
kolsyra och fosforsyra. Lösningar af
zinksalter hafva sur reaktion och
utmärkas af en skarpt sammandra-
gande smak, orsaka kräkning och
äro i större doser giftiga.
Svafvelväte ger med zinksalter af
organiska syror en hvit fällning af
svafvelzink, och fällningen är
fullständig. Ur neutrala lösningar af
oorganiska zinksalter fälles svafvelzink
ofullständigt och ur sura icke alls.
Svafvelammonium ger en hvit
fällning af svafvelzink, olöslig i
svafvelammonium, kali, ammoniak och
ättiksyra, men löslig i mineralsyror.
Alkalier gifva med zinksalter hvita,
i öfverskott af fällningsmedel lösliga
fällningar af zinkoxidhydrat.
Zinkstoft. Se Zinkgrått.
Zinksulfat, Svafvelsyrad
zinkoxid, Zinkvitriol, Hvit vitriol,
Zn SO^ -f- 7 H2 O, beredes i stort af
zinkblende, ZnS, som rostas vid
lufttillträde, hvarvid zinksulfat
bildas genom syrsättning. Det rostade
blendet utlakas med vatten, och
lösningen afdunstas till kristallisering.
I smått erhålles zinksulfat, om man
löser zink i utspädd svafvelsyra,
eller som biprodukt vid utveckling
af vätgas, Saltet bildar stora,
färglösa, i vatten lättlösliga kristaller,
som utmärkas af en kärf och
sammandragande smak; 100 del. vatten
lösa vid 0° 41 del. vid 20° 53 del.,
vid 50° 67 del., och vid 70° 80 del.
zinksulfat (ZnSOJ. Zinksulfat
användes till tygtryck, till beredning
af målarefärger och zinkpreparat
samt i medicin. — Priset per 100
kilo är 16 kr. (hvit vitriol) — 30
kr. (rent zinksulfat).
Zinkvitriol. Se Zinksulfat.
Zirkonium, ett sällsynt, af
Klap-roth 1789 upptäckt och till
jordmetallerna hörande grundämne,
hvilket i naturen förekommer som
ki-selsyradt salt i zirkon och dess
varietet, ädelstenen hyacint.
Metallen bildar silfverhvita och spröda
kristallblad. Eg. v. 4,is. At.v.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
