Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Allylakohol ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tusen kilogr. Aluminiummetall har en
egendomlig hvit färg med dragning
åt gråblått. Dess eg. v. är 2,50,
men kan genom hamring höjas till
2,67. Den är hårdare än tenn,
mjukare än zink, icke synnerligen
böjlig, men kan dock uthamras till
mycket tunna blad och dragas till
tråd. Vid anslag ger den en
mycket stark och skarp klang.
Smältpunkten ligger ungefär vid 700°.
Vid vanlig temperatur håller sig
metallen oförändrad i luften, men
vid upphettning öfverdrages den med
en tunn oxidhinna, som vid
smältning och gjutning hindrar metallens
sammanflytning. Vid gjutning
användes klorkalium som flussmedel.
Aluminium leder värme och
elektricitetet ungefär som silfver. Dess
ledningsförmåga för elektricitet är
ungefär 8 gånger större än järnets.
Under vätgasutveckling löser det
sig både i alkaliska vätskor och i
saltsyra, men angripes deremot icke
af salpetersyra. Organiska syror
angripa det icke, men till ringa mängd
löses det af organiska syror,
blandade med koksalt. Det amalgameras
icke med qvicksilfver, men legeras
med koppar (se Aluminiumbrons) och
med tenn, icke med bly. Ehuru
dess lätthet, oföränderlighet i luft
och smidighet borde göra det
användbart till mycket, har det ännu
ej stor användning, till följd af det
pris som det betingar. Dessutom
är det förenadt med mycket stora
svårigheter att löda aluminium. En
legering af detta grundämne med
4—6 % silfver är lättare att
bearbeta och gjuta än oblandadt
aluminium. Man tillverkar af aluminium
hufvudsakligen nipper, prydnader,
knappar, finare vigter, rör till
kikare o. d. I rent kemiskt
hänseende hör aluminium till
jordartmetallerna. Med syre ger det blott
en enda oxid, lerjord, som antages
bestå af 2 atomer aluminium och 3
atomer syre. Dess at. v. är 27 och
tecknas Al. Då kloriden är Al Cl3,
hör aluminium till de treatomiga
grundämnena. (Se Lerjord och
Lerjordsalter.)
Aluminiumbrons, en legering af
koppar med ungefär 10 %
aluminium, utmärkes af fasthet, seghet,
hårdhet, oföränderlighet i luft samt
vacker, guldgul färg. Den låter med
lätthet gjuta sig, tager stark polityr
och kan med stor skärpa graveras.
Denna legering, hvars pris uppgår
till 18 fr. pr kilo, användes till
nipper, instrument, strängar o. d.
Alun, ett sedan äldsta tider kändt
och i orienten tillverkadt
dubbelsalt af kaliumsulfat och
aluminiumsulfat, K Al(SO4)2 + 12H2O. Hos
oss tillverkas det af alunskiffer, en
till kambriska formationen hörande,
i Vestergötland, Nerike och Skåne
(vid Andrarum) och på Öland
förekommande bergart, som utgöres
af en intim och finkornig blandning
af fältspat, lera, svafvelkis och
brännbara bituminösa ämnen.
Alunskiffern lägges, hvarftals med ris, i högar
som antändas och tid efter annan
öfvergjutas med vatten. De bituminösa
ämnena, svafvelkisen och
risknipporna förbrinna långsamt, hvarvid
svafvelkisen ger upphof till järnoxid
(deraf den brända skifferns röda färg),
järnvitriol och svafvelsyra, som
angriper ler- och fältspatspartiklarna, då
såväl aluminiumsulfat, som
kaliumsulfat uppstå. Den brända skiffern
utlakas i cisterner, gräfda i marken,
och derefter tappas lösningen på
stora och flata afdunstningspannor
af blyplåt, hvilka vanligen eldas med
den brännbara alunskiffern. Under
afdunstningen uppsuper en del af
den i lösningen befintliga
järnvitriolen syre, som dervid ger basiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
