Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryssland, Sibirien och Nordamerika ända till Grönland,
kcmmo i samlares händer. Flera av de lapptrummor, som
nu äro i svenska statens ägo, ha kommit fram under
denna tid, och troligen spriddes redan nu, ej minst på
grund av det intresse Schefferus arbete väckte ute i
Europa, åtskilliga exemplar till främmande länder, där de
ännu bevaras som stora sällsyntheter i olika museer.
På en bild i Schefferus »Lapponia» se vi en trägud,
klumpigt och osäkert formad, stå på en med offrade
renars horn prydd lave. Han är utstyrd med en
hammare och föreställer en åskgud, vars namn,
»Hora-galles» anses vara en förvrängning av »Tore-karl» —
nordmännens gamle Tor. — Trägudar i svagt antydd
mänsklig gestalt finnas i ett par exemplar bevarade
till våra dagar. Den här avbildade som tillhör
Nordiska museet, uppsöktes för ungefär io år sedan efter
en ännu levande tradition i den håla i ett av
Västerbottens fjäll, där den förr ägnats offer och tillbedjan.
Jämte guden synes hans kryckformiga stav.
Så snart man lyckats övertyga lappen om, att hans
gudar voro onda andar, och att den av prästen och
länsmannen påbjudna formen av gudadyrkan — det gällde
naturligtvis i första hand själva gudstjänsten — var den
enda rätta och lovliga, fann han sig snart nog däri. Det
var nog bara i nödfall och i största hemlighet, • som en
och annan offrade renar på något »passe-vare», något
heligt fjäll, eller gav något åt stenseitar och träbeläten,
sedan man lärt sig att bära sina dryga offer .till kyrkan.
Det hade ju varit rent slöseri att offra på två håll, utom
att man på detta sätt skulle förarga den Gud, som man i
alla fall av överheten tvangs att hålla sig till.
Värre var det med alla de urgamla plägseder, som
berörde det dagliga livets gång.
I varje lappkåta heter den innersta, mitt emot dörren
belägna delen ännu i dag »båssjo». Ännu ligger det alltid
rent och snyggt ris där, och ingen använder den delen
av golvet som sitt- eller liggplats, ej heller stiger någonsin
en kvinna över den. I gamla tider var »båssjo» en helgad
plats och hade sin särskilda uppgift. Omedelbart efter
det en man dödat en ren eller en björn, fick han ej gå
in i kåtan den vanliga vägen, utan skulle krypa in genom
»båssjo-reike», den glugg, som ledde direkt till den
avskilda platsen. Samma väg skulle också köttet tagas in.
37°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
