Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur underligt forntidsmässig — på en gång
österländsk och primitivt nordisk — verkar ej till och
med på ett hcjyligt holländskt stick den ryske
kejsaren Vasili Ivanovitsj, son till Ivan III och den
siste bysantinske kejsarens dotter.
var fruktansvärt brutal, han också — eller låtsades vara
det för att sätta skräck i sina motståndare. Man
reagerade mot hans »slaktarebänk», men man böjde sig för
hans okuvliga vilja, emedan den var riktad mot ett mål,
som man förstod och gillade: inre fred, ordning och
ärlighet i förvaltningen.
Ivan den förskräcklige var hundra gånger
vansinnigare än Erik och hundra gånger brutalare än Karl. Alla
hans obegripliga grymheter hade bara en orsak: en vild,
feg, tigeraktig självuppehållelsedrift. Och ryssarna böjde
sig för honom, dyrkade honom, kysste hans blodiga
stövlar och bådo om nåd. Erik hade sina drabanter, som
lydde order och stucko, när han befallde dem sticka.
Karl hade sin skarprättare. Ivan hade hela sin adel och
vem han ville förresten, till sitt förfogande. Han kunde
under sin vansinnigaste period skapa sig ett hov, inrättat
efter mönstret av en munkorden, vars medlemmar gingo
klädda i svarta kläder och bodde i ett befästat
klosterpalats i en muromgärdad by i ödemarken utanför
Moskva. I denna by, i detta kloster, där tsaren själv
dagligen förrättade mässan, mördade, skändade, torterade
man oavbrutet massor av människor. Därifrån utsändes
ryttare, svartklädda, med ett hundhuvud och en kvast
bundna vid sadeln till tecken på sitt ohyggliga ämbete
att uppspåra och utplåna tsarens fiender. Därifrån
ut-gingo befallningar om att ödelägga en by här, en
blom-strahde stad där — själva det ärevördiga gamla Nov-
gorod brändes och dess befolkning massakrerades, män,
kvinnor och barn, efter tsarens befallning. Och ryssarna
lydde — mördade eller läto sig mördas!
Svenskarna voro inte överdrivet fina i sättet på
Vasatiden, och missbruk av starka drycker i en grad, som
förefaller oss fysiskt obegriplig, förekom rätt allmänt.
Och likväl blevo svenskarna förskräckta, när de fingo se,
hur förnäma ryssar buro sig åt. Ty de drucko inte om
helgerna och vid gästabuden, utan jämt och samt; de
blevo inte »lustiga», utan vettlöst dödfulla; de slogos
inte i vredesmod, utan för ro skull eller för att det skulle
så vara.
En samtida tysk författare säger om ryssarna, att de
drucko brännvin som en törstig ko dricker vatten. Men
han ursäktar dem med, att de ha så grov och otjänlig
mat, att de icke skulle kunna smälta den, om de inte
på detta sätt »uppvärmde» sina magar.
Samma skildrare framhåller den ryska nationens
krigiskhet och beskriver, hur de uppträda väpnade med
spjut, kroksablar, träklubbor och tartariska pilbågar. De
förnäma äro klädda i långa rockar av engelskt kläde av
växlande färger, för män och kvinnor av tämligen lika
snitt, medan bönderna gå i fårskinnspälsar och skor av
»trädbark», d. v. s. näver eller lindbast. Bondflickor
bruka uppträda med halsband av ormhuvuden, säger han.
Husen äro byggda av trä och i tyskens tycke ganska dåliga.
En annan tysk, som var sekreterare vid den olyckliga
ambassad, vilken av Johan III strax efter
tronbestig-ningen skickades till Ivan den förskräcklige, har i en
rimmad visa med många verser skildrat de ohyggliga
lidanden, de svenska sändebuden fingo utstå, innan den
förtörnade tsaren på tredje året släppte dem tillbaka,
sjuka och utplundrade. I de tafatta verserna måste man
med fasa igenkänna den råhet och det moraliska elände,
som synes vara det utmärkande för ryskt väsen under
denna, liksom under många andra omvälvningsperioder.
överallt, där den svenska ambassaden under svält och
köld och onödig misshandel släpas omkring i tsarens
spår, ligga obegravda lik av män och kvinnor, som
härskaren låtit avliva. Till och med brunnarna äro
förgiftade av döda kroppar. Och överallt tävla höga och låga
om att vinna sin herres gunst genom att misshandla och
plåga de värnlösa sändebuden. När de slutligen få
företräde, sker det ute i det fria, och de tvingas då att falla
ned för självhärskaren med ansiktena i snödrivorna.
Sådan tedde sig för svenska Ögon den nya
moskovitiska grannstaten. Ju närmare den ryckte oss in på livet,
dess hemskare tog den sig ut. De äldre Vasakonungarnas
angelägnaste uppgift var, att lägga så mycket svenskt
vatten och land som möjligt mellan moskoviten och
Östersjön. Man förstår bättre folkets offervillighet för
detta syfte, när man har en aning om, vem moskoviten
var på denna tid. Man förstår också, att stormaktstiden
började, när gränsvallen i öster stod färdig, ny och stark
från Systerbäck till Pejpussjön, och att stormaktstiden
slutade, när den vallen efter hundra år föll samman.
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
