Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samman med äldre tiders. Knappast någonting retar
kung Gustav till så vreda ord i religionsfrågor som
ve-derdöparnas och bildstormarnas försök att framkalla en
total brytning med medeltidskyrkan. Detta slags nit var
honom främmande och, det märker man tydligt, även
personligen vedervärdigt. Samme man, som redan i
början av sin regering med de skarpaste ord och åtgärder
gjorde slut på de i hans ögon landsskadliga sidorna av
klosterväsendet, kunde i det enskilda fallet, så långt hans
i hög grad ekonomiska sinnelag tillät det, visa hänsyn
mot sådana klosterbröder och systrar, som verkligen
ville och kunde uträtta något gott och kulturbefordrande
arbete, och Vadstena kloster upplöstes först trettiofem
år efter hans död.
Dessvärre hade Gustav Vasa icke lika klar blick för
nödvändigheten att nyskapa på det andliga området
som att förhindra det ovisa nitet. När han berövade
kyrkan, framför allt biskoparna, den största delen av
de inkomster, de förut disponerat, övertog han ju också
samtidigt ansvaret för de kulturuppgifter, som
bestrid-des med dessa medel. Att han i början av sin regering,
med ett oordnat eller i stort sett obefintligt
försvars-väsen, med tryckande och politiskt farliga utländska
skulder, med uppror och krig runt omkring sig, varken
kunde eller fick tänka för mycket vare sig på skolor,
universitet, sjukstugor, fattighus eller andra sådana,
tidigare av kyrkan underhållna inrättningar, är sannolikt
mer än väl förklarligt. Men senare, när riket var tryggat,
när stora skatter hopades i Eskils gemak — skatter, som
blevo ödesdigra för Erik XIV och av honom förstördes
— skulle tvivelsutan en man med djupare blick för
statens sociala uppgifter ha kunnat hejda det förfall, som
orostiderna vållat Sverges kulturliv.
Uppsala Universitet, som grundats 1477, häde aldrig
hunnit att bli någon stor och betydande lärdomshärd,
och det hade redan hunnit ganska långt ned i fattigdom
och förfall, när den unge Gustav Eriksson till
Rydbo-holm inskrevs som dess alumn. Men enbart det faktum,
att en ung adelsman, som icke var bestämd för det
andliga ståndet, ansågs böra tillbringa några år vid den
svenska akademien, vittnar dock om, att den ännu
spelade en roll i senmedeltidens svenska kulturliv. Det skulle
dröja nästan ett århundrade, innan så blev fallet på nytt.
Under den mellanliggande tiden — från 1520-talet till
1590-talet — fanns det ingenstädes i Sverge tillfälle att
höra föreläsningar eller bevista övningar och lektioner
i lärda ämnen på ett högre stadium än gymnasiets, än
mindre att med offentligt stöd inom riket bedriva
vetenskaplig forskning på något av den dåtida lärdomens
områden. Och detta på en tid, som i många andra
europeiska länder var en stor blomstringstid för
forskningen, en tid, om vilken den lärde tyske riddaren Ulrich
von Hutten fällde de sköna orden: Andarna vakna, det
är en lust att leva!
Den svenska humanismen hade dock redan i Uppsala
varit på god väg. Vårt lands förste historiker, Ericus
Olai, var under 1400-talets slut en av universitetets
främste lärare, och vid hans sida funnos åtskilliga andra.
Sverges mest betydande lärdomsnamn under Gustav
Vasas tid äro icke namn på svepska universitetslärare
eller kyrkomän, utan på landsflyktiga eller i bästa fall
sådana, som levde här hemma på nåder. Det är bröderna
Johannes och Olaus Magnus, den förre Sverges siste
fungerande katolske ärkebiskop, den senare domprost i
Strängnäs och sedermera arvinge till broderns titel, vilka
båda år 1526 anse det säkrast att lämna landet och som
i Roms hägn göra Sverge känt och berömt, den ena
genom en märklig historisk krönika, den andre genom
en ännu i våra dagar ytterst värdefull beskrivning av de
nordiska folkens levnadsätt och förhållanden, »Historia
de Gentibus Septentrionalibus». Olaus Magnus var även
i förskingringen en varm fosterlandsvän, och vare sig
han skildrar den för sydlänningar så märkliga
marknaden på Mälarens is utanför Strängnäs, eller de
skid-åkande lappar, som han mött på en resa genom
Norrland, eller de präktiga ostar, man gör i Västergötland
eller de stora, utskurna träkåsor, ur vilka man dricker
på gillen i Finland, känner man alltid, hur stolt han är
över sitt land — och hur hemlängtan förstorar och
förskönar allt därhemma.
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
