Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det högre kulturlivet i Sverge just under noo- och
1200-talet med rasande fart anpassar sig efter de tongivande
europeiska förebilderna på skilda områden.
Å andra sidan får man noga akta sig för att tro, att
denna yttre förvandling även alltid motsvaras av en
djupgående inre anpassning, liksom att den omfattar
någon större del av det svenska folket. Det fanns i en viss
mening, adel och riddare här redan under medeltidens
förra hälft; feodalismens idéer liksom riddaridealen hade
otvivelaktigt gripit en och annan, och påverkade väl
också mer eller mindre ytligt åtskilliga, som egentligen
hade rätt litet till övers för dylika höga ting. Men någon
genomgripande förändring i Sverges samhällsliv
åstad-kommo dessa idéer icke, varken då eller senare. Tvärtom
visar det sig, att konungamaktens och folkmaktens
inbördes förhållande hela tiden, trots alla försök att införa
feodala idéer, ånyo återställdes på den gamla,
egendom-iiga grundval, som tydligen fanns lagd redan i
förhistorisk tid; någon ordinarie plats för högre och lägre
länsherrar och vasaller fanns icke i detta system och
försöken att inpassa länsväsendet i Sverges samhällsskick
misslyckades alltid. Och vad riddarväsendet beträffar, se
vi, bredvid de få och relativt svaga spåren därav hos
svensk medeltidsadel, ett kraftigt och obrutet fortlevande
av en endast på ytan kristnad vikingaanda, nackstyv och
ärekär till det yttersta, hämndgirig och hård som stål,
men också långt rimligare i sina fordringar, på
människorna och livet än den religiöst och mystiskt färgade
riddareandan. Härtill kommer det viktiga faktum, att
adeln alltid förblev tämligen fåtalig och, trots sina mot
medeltidens slut orimligt högt uppdrivna anspråk på
makt och välde, likväl faktiskt var underlägsen det
oadliga folket i både ekonomisk och krigisk styrka, när det
gäller en allvarlig kraftmätning.
En svensk riddare under 11- och 1200-talet såg inte
alls sådan ut, som man tänker sig en riddare. Han kan
nog ha varit en stor och vacker man med ganska
välvårdat yttre. De isländska sagorna från denna tid vittna om,
att vid de nordiska konungarnas hov fanns en skara
väpnade »hirdmän», — just dessa anses ha utgjort kärnan i
det uppväxande ridderskapet — som voro förmögna och
väl avlönade och därför kunde hålla sig med präktiga
vapen, dyrbara rustningar och eleganta kläder av
utländska, fina tyger, både skarlakanskläde och siden. Det
barbariska bruket att bära halsband och armringar av guld
är redan avskaffat i herrdräkten. De prydnader, som ingå
i denna, äro endast’fingerringar och ett och annat
dyrbart spänne till kappan, samt bältebeslag och söljor av
guld eller förgyllt silver. Men bältet hörde till
riddarti-dens vapenutrustning snarare än till dräkten och var rent
av ett av de synliga tecknen på ridderlig värdighet,
liksom de förgyllda sporrarna.
Till ridderligheten hörde dessutom renlighet och fint
sätt. Skägg bars ännu under 11 oo-talet även av hovfolk
och kungar, men under 1200-talet blir skägg och långt
hår något, som bara bäres av enklare folk. Riddaren går
välfriserad och slätrakad. Hans uppfostran vid någon
högboren herres eller rent av vid konungens hov ger
honom ett ledigt och obesvärat sätt och en viss
behärskning i fråga om uttryckandet av känslor, visserligen
inte särdeles långtgående i jämförelse med våra dagars
gentlemannaideal — riddaren fick både gråta, skära
tänder och gapskratta, när sinnet rördes åt någondera hållet
— men dock ett avsevärt framsteg jämfört med äldre
tiders burdusa och våldsamma reaktioner. I de isländska
ättesagorna se vi åtskilliga prov på dylik
självbehärskning, ej blott i farans stund — det är ju gammal
vikinga-sed — utan just i det dagliga umgänget, som tydligtvis
har börjat anses som det enda lämpliga för en
»tignar-man», d. v. s. en förnäm man.
Det norska »hirdskrå», en skrift, som innehåller
reglerna för det norska hovceremonielet och andra
föreskrifter för hirden, konungens väpnade följe, lägger
utomordentligt stor vikt vid ett höviskt uppträdande. Så
t. ex. säges uttryckligen ifrån, att när en ny hirdman
mottagits av konungen och därefter av en »skutilsven»,
d. v. s. en ung väpnare föres omkring för att presenteras
för sina kamrater, »då skall lendermannen (d. v. s. den
högste befälhavaren) för hövlighets och ödmjukhets skull
resa sig för honom och kyssa honom, och så skola sedan
också alla hirdmännen göra». »Hövlighet» heter på
forn-norska vid denna tid »kurteisi», ett ord, som lånats från
det franska »courtoisie», som kommer av »cour», hovet.
Det är fransk (och engelsk) riddaresed som vi här, vid
medeltidens början, se införd vid norska kungens hird.
Svenskarna, vilkas stormän vid denna tid säkerligen voro
ungefär lika långt framme i kultur som de norska (de
voro ofta släkt, och hoven bytte ständigt personal
sinsemellan) torde icke ha haft mindre »kurteisi».
På avbildningar från tidig medeltid finna vi, att
förnäma män gå i fotsida, eller åtminstone i långa kläder,
medan allmogen har korta plagg. Detta drag kvarstår så
gott som hela medeltiden igenom. Först mot periodens
slut börja riddarna att uppträda med allt kortare rockar.
Det är till sist endast prästerskapet som bibehåller den
långa, nedom knäna gående rocken, som ett tecken på
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
