Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lättigheter och skyldigheter. Bland annat kunna
vasallerna själva bortgiva delar av sitt område som län
åt mindre mäktiga adelsmän, och därigenom själva
bliva länsherrar; deras vasaller, den vanliga adeln, äro
nu i sin tur skyldiga att för sina län göra krigstjänst
under sin länsherres baner.
Detta mycket fulländade system skulle, om det
någonsin genomförts, ha gjort Europa till en
utomordentligt fin organisation. Alla krig mellan riken, som erkänt
Roms och den romerska kejsarens överhöghet skulle
ha varit utslutna — så mycket mer naturligtvis alla
fejder mellan vasallerna inom de olika rikena, allra mest
mellan adelsmän, som tjänade dessa vasaller. Med
storartad enighet skulle hela Europa kunnat inrikta sig på
gemensamma mål, vare sig det gällde att freda sina
gränser mot främmande makter, t. ex. östrom och
Islam, eller att utbreda den romerska kejsarmakten och
den romerska religionen över hela världen.
Att vara riddare betydde, att ha en full, personlig
andel i detta härliga värv. Kejsaren, konungarna,
prinsarna och hertigarna, grevarna och baronerna och den
stora länsadeln — en och var av dessa kunde bli och
borde sträva att bli riddare, det vill säga en fullväpnad
och på allt sätt värdig kämpe i den stora adelshär, som
genom länsherrenåd och vasalltrohet härskade över det
allra mesta av Europas jord och egentligen gjorde
anspråk på att behärska det hela.
Dessvärre blev hela feodalsystemet aldrig annat än en
vacker dröm. Verkligheten hade redan gått in på andra
vägar, innan någon ännu drömt denna dröm, och när
den framträdde, var det ohjälpligen för sent att göra
om verkligheten. En stor del av medeltidens politiska
och sociala kamp gäller dock försöken att realisera
feodalismens och riddarväsendets ideal — och
motståndet mot dessa försök. Kejsaren och påven strida
om, vem som representerar Rom och dess obestridda
högsta makt. Konungarna strida mot kejsaren och
varandra och furstar, hertigar, grevar och baroner bekämpa
sina konungar liksom de bekriga varann. Länsadeln
följer exemplet, så gott den kan och förmår. Slutligen
pågår en ständigt stegrad kamp mellan feodalherrarna
och sådana samhällen och samhällsgrupper, som ännu
stå utanför feodalsystemet, de fria städernas
befolkning — den blivande borgarklassen — och, i den mån
de finnas kvar, de fria jordägarna på landet,
bönderna. När medeltiden slutar, har drömmen om ett
världshärskande Rom definitivt grusats; konungarna ha
mestadels gjort upp räkningen med sina vasaller och
återtagit det mesta av sin makt ur deras händer;
borgarnas och böndernas frigörelse är på väg, där den inte
redan slagit igenom. Därmed är också riddarens roll
utspelad. Redan på i 500-talet är han en romantisk figur,
som man tar fram till stora ceremonier — liksom
gar-disterna ännu vid högtidliga tillfällen klädas till Karl
XII:s drabanter på slottet — eller till sist driver gäck
med — t. ex. i spanjoren Cervantes’ odödliga roman
om don Quixote.
 |
| Konungen såsom representant för rikets majestät, med riksäpple och spira, krona och mantel, var redan för medeltiden en väl känd företeelse. Detta ’sigillavtryck är bevarat under en skrivelse från konung Magnus Erikssons tid. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
