Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Långholmen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag började hoppas på benådning. En sådan
förhoppning hyser nog i regel hvarje lifstidsfånge,
fast dessa förhoppningar ofta nog blifva grusade
och kanske aldrig någonsin förverkligade. Hvarje
fånge har lof att med vissa mellantider söka
benådning. Om då icke ansökningen beviljas —
såsom ofta är fallet — börjar man likväl hoppas på
nytt igen till nästa gång för att kanske äfven då
gäckas i sina förhoppningar. Sådant kännes
mycket smärtsamt, och man önskar, att man aldrig
hängifvit sig åt dylika tankar. Ty fängelselifvets
hårda lott kännes efter hvarje sådan sviken
förhoppning dubbelt svårare än förut.
Medan jag vistades i Karlskrona nådde mig
den sorgliga underrättelsen, att min gamle fader
gått hädan. Detta meddelande grep mig mycket
djupt och framkallade det sorgliga minnet af den
smärtsamma afskedsstunden, när min dödsdom nyss
var afkunnad. Jag var innerligt fästad vid min
far. O, huru jag önskade, att jag kunnat närvara
vid hans dödsbädd och försäkrat honom, att den
förlorade sonen återvändt, och att jag nu djupt
och bittert beklagade och ångrade det förflutna.
O, huru detta skulle gladt hans hjärta och gjort
det lättare för honom att dö. Jag var ju dock
hans eget barn. Och huru godt för min del att
få höra ett förlåtelsens ord gå öfver hans läppar,
innan de för alltid stelnade vid dödens kalla
beröring.
Men nu var det för sent. Jag kände mig om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
