Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Lifstidsfången.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
direktören och en ämbetsman med ett dokument i
handen. Han började genast veckla ut papperet
och läsa högt.
Det var, som jag anade, min benådning.
Dödsstraffet hade förvandlats till lifstids fängelse.
Lifstids fängelse! Det var långt ifrån ljusa
framtidsutsikter. Jag var ju så ung, och jag kunde
lefva i många, många år ännu, och så att tillbringa
alla dessa år inom fängelsemurarne. Kanske hade
det då varit bättre att få dö och tagit straffet på
en gång och så få slippa ifrån alltihop.
Jag försjönk i slö likgiltighet för allt. Jag
saknade nu både vilja och förmåga att rätt fatta
det förskräckliga i min belägenhet.
Två dagar efter benådningens tillkännagifvande
blef jag transporterad i ensam fångvagn från
Stockholm ned på västkusten, till Varberg, som på den
tiden användes till straffängelse.
I sällskap med en fånggevaldiger gick vägen
öfver Göteborg, i hvars cellfängelse jag fick ligga
öfver natten. Hur väl jag minnes denna resa!
Vid framkomsten till den stora gula byggnaden
sutto direktören och hans fru i trädgården.
Fånggevaldigern gjorde honnör och jag tog af
mig mössan. Direktören mönstrade mig, men såg
helt vänlig ut.
»Är du ledsen?» frågade han uppmuntrande.
»Åh nej, inte så värst.»
»Var inte ledsen, du, min gosse, ty när du
kommer till Varberg, så skall du få se på lustigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
