Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Sonetter till Diana ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MITT SISTA SJÄLFFÖRSVAR.
Det var en gång du kunde stilla undra
att jag så häftigt flammade i eld...
Du såg ju ej den ödsligt vida tundra,
där jag som eremit gör bot för gäld.
Från mig till närmsta granne är det hundra
och åter hundra mil. I hvarje däld
det brusar vild en ström, och horder plundra
på tundrans stigar fritt med våld och väld.
Nu vet du att min eld är lifvets egen
raketsignal, — mitt sista själfförsvar!
När röfvarn kommer, skall på knä vid vägen
i bön jag ropa: hugg mig ner, barbar!
Då blir mitt lif en dystert dunkel sägen,
för det du icke såg hur armt det var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
