Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sigrid Walborg blef blek, men sfceg upp och gick
att öppna.
Och der kom Benjamin Thomén mycket rätt, —
lugn också han och nästan förbindlig, men med ett
hotande uttryck i ögonen när de föllo på Syberg i
gungstolen, icke olikt två revolvermynningar. Hans
pupiller voro onaturligt stora.
Litet brådskande och nervöst kastade han sin
hatt ifrån sig, tog ett grepp i sin barmficka, men lät
handen stanna der och begynte:
— Jag kommer, — han kunde omöjligt få klang
i sin röst — jag kommer för att befria ... afbörda ...
befria mig från en allmosa, som fröken Walborg haft
den godheten att kasta åt mig... och som jag mig
sjelf ovetande tagit upp ...
Hans röst var bitande skarp. Handen kom upp
ur barmfickan och med den en bundt sedlar i ett
kuvert, dem han räknade upp på bordet.
— Jag får inte bli er tack skyldig, fröken
Walborg .. .jag kan inte det! — bröt han af häftigt. En
stor fluga surrade mot fönsterrutan och en vindpust
skakade om den öppna halfvan så hakarna skramlade.
— Tvåtusen femhundra, — var det inte så?
Ingen svarade. Syberg satt till det yttre oberörd
i gungstolen och såg på. Sigrid Walborgs läppar
skälfde som om de famlat efter ett enda, stort och
förklarande uttryck, men hon fann det ej i Sybergs
närvaro, — det var omöjligt!
— Ni har varit för god, fröken Walborg, återtog
Ben och såg bort till henne med en nästan vild blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
