Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Sammanfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
SAMMANFATTNING.
lande, och mot en för öfrigt föga sträng etikett, och hon
njöt af sina mer eller mindre tillåtna förströelser och knöt
mer eller mindre ljusskygga intriger. Hon försjönk allt
mer och mer i det njutningsfulla lifvet vid ett hof, som i
fråga om själfsvåldiga seder ej gaf Västerlandet efter. Men
hon hade den sällsporda turen att lyckas förlika sina
intressen med sina passioner, sin kärlek med politiken, och i
sitt hjärtas eller sin sinnlighets kapriser finna mäktiga
bundsförvanter för sin kommande storhet. Sålunda lärde hon
känna den vackre Sergej Soltikof, den elegante Poniatowski
och den hänsynslöse Gregor Orlof. Och vid Elisabeths död
tycktes allt förberedt till en revolution, som syntes bringa
allt i den rätta ordningen, då den uppsatte den unga
kvinnan på den tron, som lagligen tillhörde hennes gemål.
Därtill behöfdes endast några män tillräckligt oförvägna att
våga sitt hufvud i en af dessa statskupper, som började bli
vanliga vid det ryska hofvet. Orlofarne erbjödo sig, och
»Peter III lät afsätta sig likt ett barn, som man skickar
till sängs».
Katarina hade kommit till Ryssland vid femton års
ålder; hon var trettiotre, då denna händelse inträffade.
Hennes skönhet tycks alls icke varit historiskt bevisad, huru
vältaligt den än prisats af legenden. Men hon var något
bättre än vacker. »Jag slog an, det var min styrka», sade
hon, och därvidlag behöfver hon ej frukta några motsägelser
af historien. Det måste erkännas att hon med tiden fick
andra medel att behaga än sitt vackra ansikte, och det är
tydligen ej med detta som hon 1789, vid nära sextio års
ålder, tjusade Subof.
Beträffande sina själsegenskaper har Katarina gifvit en
skildring, där man jämte några träffande drag ser andra,
som förefalla mindre sanna. Hon skänker där sanningen
en gärd, då hon frånkänner sig »skapareförmåga»; hon talar
för själfbelåtet om sitt milda lynne och sina grundsatsers
stränga dygd. Hon tycks framförallt ha varit en ärelysten
natur, som hade det slags reflekterande, beräknande, men
likväl oförvägna djärf het och den frånvaro af skrupler, som
är utmärkande för detta slags utvalda andar. Den fatalistiska
tro på sig själf, som längre fram eldade Napoleon, finner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
