Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Tredje boken: Filosofernas väninna - 3. Katarina som pedagog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom till något slags arbete: han gör hvad han vill,
man hindrar honom blott från att göra sig själf och
andra illa.»
Det finns också förträffliga saker i Instruktionen, som vi
förut talat om och hvaraf Katarina till hvem som kom
utdelade af de tryckta exemplar, som alltid lågo i packor på
hennes skrifbord. Att följa och befrämja barnens fantasi
under deras lekar, för att upptäcka deras böjelser; hindra
dem från att bli lata till kropp och själ; väcka hos dem
kärlek till nästan och deltagandets känsla; undvika att göra
narr af dem; tvärtom, inge dem själfförtroende; icke söka
göra sig fruktad af dem, för att ej göra dem till pultroner:
allt detta är förträffligt och vittnar om en mycket fin och
säker psykologisk instinkt.
Olyckligtvis inträdde under loppet af år 1784 en katastrof,
som afledde Katarina från de ömma och kloka omsorger hon
slösade på de unga prinsarne, på hvilka enligt hennes åsikt
(Paul räknades icke eller räknades endast som ett hinder
och en fara) Rysslands framtid berodde. Och denna katastrof
var Lanskojs död. Farmodern och lärarinnan hade försvunnit.
Det återstod endast en femtioårig kvinna, som begrät sin
älskares död! Hon skulle dock snart trösta sig och återfå
hela sin glädtighet. Men under de följande åren — Lanskojs
efterträdare blef den vackre och ystre Mamonof — var det
alldeles för mycket glädje, larm och dåraktig yrsel i
Katarinas lif för att pedagogen inom henne skulle kunna göra
sig hörd. En lärare efterträdde farmodern. Det var
lyckligtvis La Harpe.
Kejsarinnans nit för nationens uppfostran svalnade
betydligt från denna tid. Furst Dolgorukof försäkrar i sina
memoarer, att han hos en sonson till grefve Peter Soltikof,
som var guvernör i Moskwa, sett ett till den senare
adresseradt bref från Katarina, hvari hon med anledning af ett
folkskoleprojekt, som hon förkastat, skrifver följande: »Man
bör ej ge det lägre folket några kunskaper; då de veta lika
mycket som ni och jag, herr marskalk, vilja de ej längre
lyda oss så som de lyda i dag.» Äktheten af detta bref
förefaller misstänkt. Peter Soltikof dog 1773, och vid den
tiden harmonierade Katarinas åsikter ingalunda med denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
