Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Senare delen. Kejsarinnan - Andra boken: Regentinnan - 3. Yttre politik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvari hon tillkännagaf sin afsikt att med alla medel, om så
behöfdes med vapenmakt, göra sina rättigheter som neutral
makt gällande. Den väpnade neutraliteten var ingenting annat
till en början.
Katarina tillkommer emellertid äran att i detta
aktstycke ha formulerat grundsatserna för den moderna
sjörätten och därmed ha mot Englands supremati till sjös riktat
ett hugg, hvarefter den aldrig rest sig. Dessa grundsatser
voro egentligen redan fastställda i det franska reglementet
af 1778, men de saknade det allmänna samtyckets
bekräftelse. De neutralas liga, som blef en följd af den kejserliga
förklaringen och den naturliga slutstenen i det verk
Katarina utfört, fyllde denna brist. Längre fram uraktlät
kejsarinnan icke att tillvälla sig hela äran och förtjänsten af
detta verk. Då Denina tagit sig för att tilldela Fredrik
faderskapet till denna idé, skref hon i marginalen i hans
bok: »Det är osant, idéen spirade upp i Katarinas hufvud
och icke i någon annans.» Och ändå — ty historien, och
i synnerhet de kvinnliga regenternas historia, erbjuder
sådana öfverraskningar — var det i själfva verket helt nära,
att denna de neutralas liga, som sedan blef en fruktansvärd
mur mot den britanniska ärelystnaden, tagit en helt annan
form och en helt annan riktning: blifvit en koalition riktad
mot Frankrike och Spanien och under Rysslands anförande
förenande under sitt banér Sverige, Danmark, Preussen,
Österrike, Portugal, Bägge Sicilierna ...
Det var den smidighet, kabinetten i Versailles och
Madrid ådagalade vid detta tillfälle, och den omedgörlighet,
som kabinettet i London ej förstod att lägga bort, som gåfvo
saken dess afgörande vändning. Frankrike och Spanien
skyndade att instämma i den nya formeln för internationel rätt.
England gjorde surmulet motstånd, krånglade och
försummade det gynnsamma ögonblicket. En gång under detta
samma år 1780 kunde utgången ännu ha blifvit en annan.
Lydande Harris’ föreställningar beslöt Londonkabinettet i
december sig plötsligt för att slå ett stort slag. »Om ert
hof ger mig ett bevis på sin goda vilja, skall jag betala det
med samma mynt tillbaka,» hade Katarina sagt till det
engelska sändebudet. Lord Stormont, som då var chef för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
