Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kata Dalströms personlighet och betydelse - 71. Eftermälet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sjuttioförsta kapitlet.
Eftermälet.
Ett av de sista skriftliga meddelanden från Kata Dalström
under hennes sjukdom slutar med orden: ”Leve den sociala
revolutionen!” Intill sin yttersta pust var och förblev hon
trogen sin livsuppgift. Detta, hennes trofasthet mot sitt sociala
ideal, mot arbetarrörelsen, mot den revolutionära kampen,
utgör också huvudtemat i de otaliga uppsatser, som ägnades
hennes minne. Den borgerliga pressen betonade särskilt hennes
ideellt inriktade kärlek till proletariatet och hennes
oegennyttiga strävan för de arbetande klasserna. Helst liknade man
henne vid Lotta Svärd och en mängd nekrologer sluta med
Runebergs ord om Lotta, att ”nog tålde hon något att skrattas åt,
men mera att hedras ändå”. Andra jämförde henne med Selma
Lagerlöfs majorska på Ekeby och med Madame Sans-Géne.
Sålunda skildrade henne märket Celestin bl. a. på följande sätt i
en längre uppsats i den liberala Västmanlands Läns Tidning:
”Hon var vår arbetarrörelses Lotta Svärd, entusiastisk,
flammande i sitt nit, förfärlig i sina glosor och utomordentlig i sitt
hjärtas stora godhet, en madame Sans-Géne, som heller inte
skrädde orden och ibland träffade just de rätta. På sista tiden
hade Kata förfallit, såsom hennes meningsfränder tydde det,
tiil svärmeri för alla slags mystiskt övernaturliga fenomen, och
i dagarna hade hon just fått ut en broschyr, där hon bl. a. tog
det ryktbara mediet Megalis och hennes experiment i
varmhjärtat försvar. Allt vad Kata gjorde var varmhjärtat, hon
— 521 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
