Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under krigets åskor och revolutionernas stormar - 65. Revolutionerna komma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Revolutionerna komina
Sextiofemte kapitlet.
Revolutionerna komma.
Massornas lidanden, folkens ångest, krigets egen lag födde
omsider revolutionen. Det gick alldeles som Kata Dalström i
ett föredrag sagt: Som Pallas Athene i full krigsrustning
framsprang ur Zeus’ huvud skulle massornas revolt stiga fram ur
krigshjälmarna.
Aldrig skola väl de, som upplevt marshändelserna 1917, den
ryska tsarismens fall, den ryska revolutionens första stora
seger, som förnummit dess eko ut över världen, denna värld av
grå skyttegravar och brinnande städer, som läst i människornas
ansikten antingen den dova, mörka fruktan, såsom fallet var när
man mötte de högt uppsatta i samhället, eller den strålande,
outsägbara glädjen, såsom då man mötte en arbetare, en
socialist. När den, som skriver dessa anspråkslösa rader till minnet
av en socialistisk pionjär, en dag i slutet av marsrevolutionens
år i den svenska riksdagens första kammare mötte en av
högerns ledare, fällde han dessa ord: ”Ja, kanske är det
början till slutet.” ”Vilket slut?” sporde krönikören. ”Slutet på det
borgerliga samhället”, svarade högermannen och gick med dyster
min till sin plats i kammaren. Strax efteråt träffade jag Kata
Dalström, som kom från ett möte. Hon formligen strålade av
lycka och hänförelse. ”Ser du”, sade hon, ”vi fingo rätt till
slut! Denna revolution är Zimmerwalds, är vårt verk! Detta
är början till den nya tiden. Portarna till det nya riket äro
sprängda.” Och hon omfamnade mig mitt på Drottninggatan,
dansade runt med mig, jublade; då plötsligt en bil kom och
var nära att köra på oss. ”Se upp där, gumman!” skrek
bilföraren. Kata betraktade bilen föraktligt, sade därefter milt
förvånad till den förargade chauffören: ”Vet Ni inte att
revolutionen segrat?” ”Så mycket viktigare, att vi rädda våra
liv”, sade jag skämtsamt. ”Nej, nu kan jag säga, vet du,
— 451 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
