Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kulturella strävanden och insatser - 60. ”Vetenskapen är människans lykta” - 61. ”Naturen är vårt heligaste tempel”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kulturella strävanden och insatser
— Kom inte och rör vid vetenskapen! Sök inte att binda
mig vid några dogmer! ropade hon och hötte med näven. I sin
vrede kunde hon ibland likna en gammal björnhona, som
värjer sina ungar.
Sextioförsta kapitlet.
»Naturen är vårt heligaste tempel.»
Sin kärlek till naturen, så utpräglad under hennes barndom
och ungdom, bibehöll Kata Dalström livet igenom. När hon
kom till nya orter, sökte hon gärna upp idylliska eller kargt
och ödsligt storslagna platser. Hon besteg de högsta berg:
Åreskutan, Oviksfjället, Lapplandsfjällen, Svolvers klippor.
Hon vek icke för några strapatser vare sig det gällde den
heliga saken eller skönheten. Hon tog med särskild glädje emot
agitationsfärder i otillgängliga men natursköna trakter:
Norrlands skogar, fjäll och ödemarker, Ofotens och norska
Nordlandets kust- och fiskarbygder ända upp till Ishavet. Mäktiga eller
ovanliga naturskådespel hade på henne en särskild
dragningskraft och tjusning: norrsken, midnattssol, väldiga snöstormar.
Hon njöt ofantligt av att i svårt väder fara i grissla över
snövidderna i översta Norrland, att klättra i branta berg, att segla
i fiskarbåtar i storm och köld mellan Bohusläns,
Ångermanlands eller Ofotens fiskelägen. Naturen är människans
heligaste tempel, brukade hon säga.
Hon ivrade mycket för naturskydd och för fridlysning av
egendomliga naturminnesmärken eller sällsynta växter. Hon
kunde bli alldeles ursinnig över att se, hur profitintresse och
industrialism förstörde naturen på många ställen.
— Vet ni då ingen levande hut, barbarer, vandaler! ropade
hon en gång i ett föredrag till några bolagsherrar, som sutto
i salen. Hon hade på väg till föredraget sett, hur bolagsled-
— 420 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
