Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kampen mot dogmkyrkan - 42. Kata Dalström och kyrkofäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kampen mot dogmkyrkan
uppskattade vetenskap och konst och betraktade vetande som
nödvändigt för människornas frälsning. Hon hyser den största
beundran för denna skolas främsta man, kyrkofadern Origenes,
vars läror i mycket senare ogillades av de segrande
dogmatikerna. Dessa tillhörde den antiokænska skolan, om vars råa,
grova, vidskepliga karaktär Kata Dalström har de bittraste ord.
Mot dess märkesmän, Tertullianus och Augustinus, slungar hon
oupphörligt sitt anatema. ”Från dem stammar hela denna
vederstyggliga lära (om arvsynden), som omsvept de kristnas hela
livsåskådning med en liksvepning och gjort dem till oansvariga,
andligen omyndiga varelser”. Hon karakteriserar på ett
drastiskt målande sätt kyrkodogmatikern Tertullianus med hans
egna ord: ”Jag tror emedan det är dumt, omöjligt och
skamlöst. Guds son är död, det är trovärdigt, emedan det är
orimligt. Han blev begraven och är uppstånden, det är visst,
emedan det är omöjligt. Vad har filosofen och den kristne
gemensamt, Greklands lärjungar och himmelens? Vad ha Aten
och Jerusalem, vad akademin och kyrkan gemensamt? Efter
Kristus är för oss ingen vetgirighet mer nödig och efter
evangelium ingen forskning”. Denna Tertulliani bekännelse vittnar
i all sin drastik och i sin aforistiskt formade slagordsform
säkerligen om ett djupt och hett lidelsefullt religiöst temperament.
Det är en pingstkristen, som talar med tungor, virrig och
skakad, men också skakande och gripande massorna, de troende
massorna. Men Kata Dalström, beundrarinnan ay Hellas’ stolta
visdom och österns milda filosofi, upprördes in i själen av denne
grovhuggares apologik och åsnekonster. Till västerlandets
olycka blev det Tertullianus’ och icke Origenes’ anda som
segrade, till oerhörd skada för både tro och vetande, tillägger hon.
Hon skildrar härefter i livliga färger, hur den ena vanvettiga
dogmen efter den andra segrar på kyrkomötena, ofta med ringa
röstövervikt, genom tillfälligheter, genom våld och rena
slumpen: treenighetsdogmen, dogmen om Kristi person och gudom,
dogmen om den helige ande, om förhållandet mellan Kristi
naturer, om synden och nåden etc. ”Dogmatikens nät slöt sig
— 286 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
