Note: This work was first published in 1975, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1945. Men 1955 är helt borta och jag tror nästan inte det är möjligt
att få de andra att förstå hur det var då. Luften var en annan. Och
vi talade på ett annat sätt.
— Allting var ju möjligt på den tiden. Det var som om det
aldrig skulle ta slut. Jag tänker på vad Robert Graves skrev om det
romerska imperiet: ”It was a stable world.” Det ville Life inte trycka.
Och som Carmichael sade så var det ju för att de misstänkte att den
egna stabiliteten inte var så stable. Och kanske inte så ärorik heller.
Men också när han sade det så kunde varken han eller jag ha
föreställt oss att dollarn skulle gå ned som en gång peson. Vi som levde
inuti femtiotalet, för oss var det en stable world. Som att leva i en
kristallkula.
— Eller åtminstone var det så för oss här i vår del av världen.
Men det andra liksom inte fanns trots att det fanns. Det är svårt att
förklara. När jag var hos Hans plockade han fram sin stora survey
från 1955 om prospects och mänskliga resources i de andiska
staterna. Det var ju den som han kom att bygga hela sin karriär på
sedan. Men när vi nu tittade på den var det som en rapport från en
au tre monde. Konstiga människoliknande djur förklädda till
statistik och analys. Hans satt i sin study och läste det ena stycket efter det
andra till dess vi båda tjöt av skratt. Men då när det skrevs hade det
inte åstadkommit ens några höjda ögonbryn. Alla hade bara varit
högaktningsfulla. Hans menade att det var hans smala lycka att den
surveyen nu låg bortglömd bland de andra avlagringarna i arkivet.
Annars skulle det kunna bli en praktskandal.
— Det enda som är sig likt är författarna. Inte den där sorten du
har besvär med; den finns ju den med utan de där kulturella
fackelbärarna. Då fick jag ju hålla på att organisera konferenser och man
talade högtidligt och fint på olika hemmagjorda språk. Det ligger
ton av papers och presentations och utskrifter från dessa konferenser
i vårt arkiv. Du vet detta om Man och Industrial civilization och
frihetens gränser och allt det. Amerikanarna satsade ju väldiga
summor på det då och gör väl så fortfarande.
— Jag var ju så junior så jag blev den som kunde skickas att
närvara och representera. Fy fan vad jag föraktade dem! Carmichael
brukade säga att man alltid kunde känna igen en nobelpriskandidat
genom att se efter vilka som började squirm och wriggle their little
bottoms inför second rate Swedish poets. Fnask! Då öste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
