Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pers-Erik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De hvita tänderna lyste genom de leende läp.
parne och skalken glimmade i ögat.
Han lutade sig upprörd ner, lade ena handen på
stolkarmen oeh ämnade just säga någonting, då
dörren häftigt flög upp och Erik kom in med gnistrande
ögon. Utan att säga ett ord kom han fram till de
två, fick den förskräckta karlen i halsen och kastade
honom med fart mot dörren.
"Ut din slyngel!" sade han med fullkomligt lugn
röst och gick därefter in i kammaren utan att kasta
en blick på Anna, som öfverraskad och skrämd fallit
i gråt. För hvems skull grät hon väl?
Mörka voro hans tankar. Skulle väl detta vara
beviset, som han önskat, eller rättare sagdt, som han
behöfde? Det var ej nog, ej fullgiltigt! Yisst stod
väl karlen bra nära henne, där hon satt ensam i
stugan och spann, och visst log hon emot honom,
men det var ju ändå intet bevis, ty både det ena
och det andra var fullt förklarligt. Men han skulle
väl i alla fall inte smyga i stugan, drängen, utan
sköta sitt arbete han som de andra. För resten, allt
det här blef olidligt i längden, det måste bli ett slut
därpå på ett eller annat sätt,
Hans blick föll på väggen, där en bössa hängde,
ett vackert vapen, hvarmed han skjutit många
präktiga skott. Men nu var det längesedan han ströfvat
ute i sina vidsträckta skogar med bössan på axeln.
Bössan var en god kamrat, den skvallrade ej ur
skolan, den var pålitlig och säker och klickade
aldrig.
Hm.
lians öga stod stilla på en punkt och vidgades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
