Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
viken. Om han blott ville sitta stilla, den svarte, men
än är han på högra, än på vänstra sidan, till slu
tyckes han dock ha lugnat sig och krupit ned i
fällens värme.
De åka öfver svedjefallets oskärade snö, där
den öfvergifna rian med sin fallfärdiga skorsten ligger
till hälften begrafven under det hvita täcket, och
där färska harspår tydligt skönjas i månljuset.
Peter Werner lutar sig tillbaka, han vågar knappt
snegla åt sidan. Sofver den andre mån tro, efter
han ej ger ett tecken ifrån sig!
Blackens jämna lunk dör bort i de mjuka drifvorna,
men snart slå hofvarne igenom med ett doft
ljud. Man har kommit ned på isen. Egendomligt
nog är det en så märkvärdigt fast klang under hästfötterna,
isen har då redan hunnit stadga sig på
två dygn, kanske ligger hela viken, bäst att hålla
rätt ned på den yttersta udden, där strömfåran
blott under mycket stränga vintrar fryser till och
först efter många dagars och nätters skarpa köld
lägger sig. Han famlar efter tömmarne, som glidit
ur hans hand, men finner dem ej, de ha åkt ned
och släpa bredvid slädan, och Peter Werner vågar
ej böja sig ned och ta upp dem af fruktan att väcka
den svarte. Nu är det på Blacken det beror —
å Eleonore, Eleonore! Hästen fri från tömmarnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
