Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bestämdhet. Människans vilja är icke blott bestämd på ett själfständigt
sätt, utan äfven bestämd uteslutande af och genom sig
själf. Häraf följer åter, att denna vilja endast kan fattas såsom
ofullständigt bestämd eller abstrakt, ty att vara fullständigt bestämd
eller allbestämd, det är just att vara bestämd af alt i sin
värld, eller att hafva hela denna värld hos sig fullständigt närvarande.
_ Till samma resultat kommer man, om man gifver akt på,
att den goda viljan just såsom själfbestämd måste vara ett uttryck
för människans osinliga väsen eller ens noumenon. Nöumenen fattas
nämligen, efter hvad vi nämt, af Kant såsom abstrakta realiteter
och såsom blott negativt bestämbara (de äro icke siuliga). Men
det blott negativt bestämbara, det är med nödvändighet ofullständigt
bestämdt och i så måtto abstrakt (overkligt), Gäller nu detta
nöumenen, så vidt de tänkas såsom bestämningar hos den teoretiska
förmågan, så måste det ock tänkas gälla dem såsom bestämningar
hos viljan, ty ignoti nulla cupido.
Den närmaste följden af detta blifver nu tydligen den, att något
annat förnuftigt väsen än inenniskans ej kan tänkas utgöra en
bestämningsgrund för hennes sedliga vilja. Gud kan nämligen först
och främst icke tänkas vara en sådan bestämningsgrnnd, då nämligen
detta skulle innebära en inskränkning i denna viljas själfbestämdhet
eller avtonomi[1]. Men vidare kunna ej häller andra ändliga
förnuftsväsenden, in specie människor och de organiska enheter
i och af sådana, som benämnas mänskliga samhällen, tänkas utgöra,
dylika motiv, hvadan det ock för Kant blifver en omöjlighet att i
samlifvets olika former se ett godt i egentlig bemärkelse. En fullständig
organisk enhet mellan menniskorna, tänkta såsom förnuftsväsenden,
låter här ej upvisa sig. Detta skulle nämligen innebära,
att sådana väsen vore af hvarandra fullständigt bestämda, hvilket
strider mot Kants allmänna förutsättningar, enligt hvilka en inskränkning
i entia noumenas själfständighet, blefve den oundgängliga
följden häraf.
Kant vill dock härmed för ingen del neka, att människan såsom
sedligt väsen träder i förhållande till andra sadana väsen, eller
rättare, att de förhållanden, i hvilka hon faktiskt står till andra,
äro sedligt bestämbara. Den aktning för den mänskliga personlighetens
osinliga väsen, sådant det gör sig. gällande i det kategoriska
imperativet, ur hvilken all sedlighet resulterar, måste näm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
