Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Proletärer - Dömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ledighet och en veckolön i förskott, vilket mästaren också
beviljade.
Han såg ingalunda ut såsom en tjugoettåring, då han
stod på kullen, invid moderns öppnade grav, iklädd de
lånade svarta kläderna och den för hundrade gången
borstade »stormen». Han var redan böjd, och i ansiktet, där
en och annan skrynkla kunde spåras, låg ett drag av
levnadströtthet.
Begravningsceremonien hörde han icke på. Hans
tankar voro långt borta.
När det var slut, såg han ner i graven — den sista
hälsningen. Han gjorde då den föresatsen, att aldrig mer
smaka spirituosa.
Samvetet brände. Han kom ihåg, hur han, sista
gången han såg sin mor, hade ljugit för henne.
Så fort han åter kom till staden, dränkte han sorgen
i ett rus. Det skulle bli det sista.
Det torde väl ha blivit det, om han icke haft de
kamrater han hade.
— — —
Det gick utför med Gustafsson alt mer och mer,
sedan modern dog. Det var som om en god genius hade
flytt från honom.
Men han mindes henne jämt, och så fort han blev
något »rörd», ville han för alla människor visa ringen,
som han fått av henne. Blev han mera rusig, höll han
tal för hennes minne. Då grät han alltid.
Mästaren såg naturligtvis snett på honom för det
myckna supandets skull. Han hade dock tålamod med
honom, eftersom Gustafsson var en duglig arbetare.
Så en onsdag kom han icke riktigt nykter in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
