Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Glúma framställer konsekvent sin hjälte såsom en
Odysseus-natur. Han är visserligen tapper, stark och
vapenöfvad; han underlåter aldrig att skydda sin ära
genom blodig hämd för de förolämpningar, han lidit.
Men på samma gång är han synnerligen försiktig,
inlåter sig ej i strid mot öfvermakten, afbidar tåligt
sin tid samt är nästan alltid på sin vakt mot hotande
faror;[1] hans fyndighet visar sig så väl vid plötsligt
påkommen våda (t. ex. då han flyr för Skúta, kap.
XVI; då han finner på att maskera sin fredlöse son
med trälsnamnet, kap. XXIII), som ock när han fått
mera rådrum att bereda sig. Detta gäller i
synnerhet de båda nyss antydda parallelerna till
Ingólfsepisoden:
1:o. Med smickrande ord har Glúmr lockat den
unge Guðbrandr att deltaga i striden på Hrísateig
(XXII, 66 följ.); efter striden inbillar han ynglingen,
att det är denne, som fält kämpen Þorvaldr krókr;
följaktligen får Guðbrandr gå i landsflykt såsom den
förmente dråparen (kap. XXIII). — Att blodskulden
vältas på en annan, har altså denna berättelse
gemensamt med Ingólfsepisoden.
2:o. När man sedermera får starka misstankar,
att Glúmr själf begått dråpet, friar sig denne genom
den tvetydiga eden (vark-at þar ok vák-at þar etc.;
kap. XXV). — Med episoden om Ingólfr finnes här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
