Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, nu beror då alltsammans på hur stor
skogs-bit jag får», sade den främmande karlen. »Det fä
vi lov att göra opp med kontrakt och vittnen, och
i alla fall kan det inte bli något av med affärden,
förr än jag får komma hem och tala med gumman.
Det är allt hon som har sista ordet», tilläde han
och skrattade.
Efter att ännu en stund ha sett sig om, knackat
på väggame för att höra om timret var murket,
tittat på rännilen, som porlade förbi husgaveln, och
brutit några kvistar av krusbärsbuskame, som stodo
fulla med små blad, böljade de långsamt och sävligt
gå ned åt landsvägen. Olle följde dem och kunde
höra häradsdomaren säga: »Ja, hon har hållit sig
bättre än man kunde tro, timret är inte så illa
angripet», och den andre svara: »Ja, si mor, hon ftr
då så kär i tocket där småkrafs, buskar och träd
och blommor och tocket pjolt, så hon blir nog sinter
att flytta hit», och därpå försvunno de under
stillsamt prat bortåt landsvägen.
Olle hade en känsla av att han måste följa
dem, falla på knä för dem, tigga och be för sitt
hjärta, sitt liv, sin Kalpumian, ty när Olle var
upprörd kom det första, kära namnet liksom av sig
själv. Han skulle riva och slita i dem, han skulle
tala om hur orättvist, hur grymt det var. Han skulle
påminna häradsdomarn om sina löften och hur ståtligt
och välvilligt han talat, när Olle var där förra året och
tackade. Men föttema voro så tunga på honom, hjärtat
slog så hårt, gråta kunde han inte, han kunde bara som
i en dimma se, huru de båda stego upp i en kärra, som
stod i skuggan vid en björkdunge och reste sin väg.
Då vek Olle av inåt skogen. \ Nej, till mor ville
han inte gå; hon fick tids nog veta det, stackare, och
Mina var i skolan. Ingen hade han att utgjuta sin
bittra smärta för. Nu stodo de som förut på bar backe,
Hur skulle det nu gå med hans stolta dröm att
för-sörja dem, att skaffa ett hem åt mor och syster?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
