Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På femte dagen var det en lugn stund.
Aftonsolen sken in i rummet, hvars fönster stod på glänt.
Jungfru Mari Sofi hade nyss slutat en af sina oändliga
historier om hvad grefvinnan sade, när hon låg i
nervfeber, och hade lemnat dem för att göra ett besök i
klockaregården.
»Hon pratar», sade den sjuka och log matt.
Denna reflektion väckte genast en tanke på
tillfrisknande hos Eva. Skulle hon kunna bära det? Ja,
hon kunde. Den yttre världen hade krympt ihop för
henne under dessa dagar af flämtande kamp med döden.
»Du blir kanske bättre», sade hon mildt.
»Nej, jag blir inte — men», hon reste sig på
armbågen och såg sig ängsligt om i rummet. När hon fann,
att de voro allena, hviskade hon: »Säg det bara en
gång, medan ingen hör det.»
»Mamma», sade Eva, »mamma».
Kvinnan slöt ögonen.
»Hå hå, ja ja — det är tungt att dö»,
mumlade hon.
Natten skred fram. Jungfru Mari Sofi sof, och Eva
satt som vanligt vid bädden. Den sjuka började att
andas afbrutet och långsamt. Eva blef förskräckt och
lade sin hand på hennes. Den kändes kall och
fuktig. Hennes ögon stodo vidöppna.
»Kom hit», hviskade hon, »kom nära».
Eva lade sitt hufvud intill hennes på kudden.
»Presten säger», stönade hon fram, »att om också
en kvinna — kan glömma sitt barn —»
»Ja — ja —» sade Eva.
»Men det kan hon inte — eller hur?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
