Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid ljudet af denna starka röst var det som
om Anders vaknade. Han kröp ihop och ryggade
tillbaka, ända in i den aflägsnaste vrå af rummet;
ansigtet blef nästan askgrått, medan han stirrade
på dessa väldiga knytnäfvar.
Men småningom tycktes hans halft utsläckta
hjärna samla sin kraft till en sista/ansträngning.
De långa, falska, leende tynkorna lade sig åter om-
kring munnen, i det han i jämmerlig ton sade:
» Att du kan ha hjerta till att vara så ond på
bror din, Njadel, som alltid har varit så svag och
klen. Mins du, då vi voro små, när vi refvo ljung
åt mor uppe i backen?»
Njedel lät armarne sjunka. Underliga minnen
glimmade fram mot honom, då han hörde denna
svaga, bedjande röst, som han kände så väl till,
denna ton från barndomen — från den bror, han
hade älskat så högt.
»Och mins du hvad mor alltid sa?» fortfor
Anders, medan han hela tiden gaf akt på broderns
ansigte: »Mor sa’ alltid: »Du, Njaedel, är en får-
skalle, sa” hon, men Anders är slug som en vessla.»
Njedel nickade. Det hade sin riktighet. Och
modern och kojan invid fjällväggen och backen
med den höga ljungen, som luktade så godt i sol-
skenet — allt låg lysande klart för honom, och midt i
allt detta stod brodern, blek, svag, beständigt hjälpt,
skonad, buren öfver oländiga ställen. Och allt,
som låg emellan, smälte ned och rann bort som
snö om våren; han blef pojke igen, en stor, klum-
pig, godtrogen pojke, som han i grund och bot-
ten alltid hade varit, och det fans icke en gnista
af vrede i honom, då han vände sig bort och sade:
» Anders, Anders! det skulle du inte ha gjort!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
