Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaggvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAGGVISAN.
113
tändes långa stunder och bara njöt af att se
henne. Det var som om alt skulle ha gått i takt
efter spel. Och mot såväl djur som människor
var hon så snäll. Bara hon gick öfver
ladugården, började korna rårna. Och vardt det ett
slagsmål vid något gille, så uträttade ett ord
af henne mera än tio länsmän.»
»Hur såg hon ut?»
»Ilon var så vacker, så vacker. Ljus och
mild i ansiktet, smärt och nätt i kroppen... Ja,
om man kunde begripa, hvad Gud menade med att
utrusta en människa på det sättet och så låta
henne förgås i en sådan olycka!»
Stor-Ingborg såg framför sig i spiselelden
en stund och fortfor så:
»Hon hade kunnat få hvilken pojke hon ville.
Till och med från andra sidan Storsjön hade hon
friare. Man kunde ej nog förundra sig öfver,
att hon afslog äfven de alra bästa anbud. »Jag
vill inte gifta mig med någon utan att jag
tycker riktigt om honom», sade hon. Man trodde
dock, att hon hade någon fästman, ehuru de
lyckades behålla det hemligt. Men hon hade
ingen, såsom man i sinom tid sporde. Ty då
kärleken kom till henne, dolde hon det för ingen...
Det var när kyrkan bygdes om. Från Stockholm
togs då en riktig stormålare, så att kyrkan skulle
bli den finaste i Jämtland. Det var en grann
karl och en munter ture. Kyrkan genljöd från
morgon till kväll af hans hvissling; och han
livisslade så, att man inte kunde låta bli att lyssna
på det, fast det just inte var låtar, som passade
i en kyrka. Och hur han kunde lägga sina ord!
Människorna tycktes liksom betagna i honom,
tils det blef tydligt, att Bendikt fäst sig vid ho-
Jungfru Jämtland. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
