Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När mormor dog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR MORMOR DOO.
105
Sjön låg så drömmande nedanför. Där
fiskade hon, när hon hade någon stund ledig från
arbetet med mjölken. Och på kvällarne ljödo
vallåtarne från alla kanter, men ingen kunde
loc-ka så vackert som Ingrid, sades det.
Midsommaraftonen, då pojkarne i byn
gingo Jensmässkäran, dansade de alltid på hennes
buvall. Ty där var det jämt och fint som ett
loggolf.
Det var en gosse, som hon alltid såg efter,
då skaran kom dragande. Han hette Sven och
»skilde sig från alla de andra gossarne i byn —
han var gladare, starkare, vackrare än alla de
öfriga. Det gjorde henne rysligt ondt, att han
icke var ett bygdens barn, ty hon visste mer än
väl, hvilket motstånd han skulle röna hos
hennes föräldrar och släkt endast därför att han
var nerifrån landet.
Ännu hade han ingenting sagt. Kanske
skulle det ske nu. Att han tyckte om henne, därpå
behöfde hon icke tvifla. Och när han svängde
om med henne i polskan, då tyckte hon, att hon
ej ville lefva längre, så lycklig var hon.
Innan de återvände fick hon ett hårband af
honom. Det begagnades så i hans hembygd —
han var hälsing — och det skulle vara så roligt
att en gång se henne iklädd detsamma.
Han sade henne icke det ord, hvarpå hon gått
och väntat. Men han frågade, om han fick
komma igen till buhelgen. Och då såg har på
henne så varmt och godt...
Vid buhelgen var hon iklädd hans hårband.
Hon fick många pikar af pojkarne för den
nymodigheten. Men hvad brydde hon sig om det.
när han tyckte om det. Och att han gjorde det,
förstod hon mer än väl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
