- Project Runeberg -  Jul-aftonen /
65

(1844) [MARC] Author: Charles Dickens Translator: Gustaf Thomée
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

65
gatan och var högtidsklädd , för att också till-
bringa aftonen hos goda vänner, skrattade af
hjertat, när han gick förbi anden, ehuru han visst
icke hade någon aning om, att Julens ande var
honom så nära.
Och nu stodo de, utan att anden förut yttrat
någonting derom, på en öde hed, der ofantliga
röda stenmassor lågo kringströdda, likasom vore
der en begrafningsmark för jättar, och öfver allt
framporlade vallen, eller skulle åtminstone hafva
gjort det, så framt det icke frusit till is. Ingen-
ting vexte der annat än mossa och ginst och kärft,
torrt gräs. Längst bort i vester hade den ned-
gående solen qvarlemnat en eldröd strimma, som
för ett ögonblick lyste öfver ödemarken, men
sjönk allt djupare och djupare och till slut för-
svann i den svartaste natts täta mörker.
Hvar äro vi?” frågade .Scrooge.
’ På ett ställe, der bergsmän bo, som arbeta
i jordens inre,” svarade anden. ”Mig känna de
ändock. Se hit!”
Ur fenstret till en koja skimrade ett ljussken,
och de skredo raskt fram deremot, gingo sedan
genom väggen af ler och sten och funno ett gladt
sällskap församladt kring brasan: en gammal,
gammal man, och en hustru med sina barn och
barnbarn och ännu en generation, alla högtids-
klädda. Den gamla mannen sjöng, med en röst,
som sällan förmådde öfverrösta vindens tjutande,
der den strök öfver den öde heden, en julvisa,
som varit ganska gammal redan när han var
barn, och litet imellan instämde de öfriga i cho-
rus. När alla höjde sina röster, sjöng äfven den
gamle högt och gladt; när de tystnat, fortsatte
han med mattare röst.
Här dröjde anden icke länge, utan uppma-
nade Scrooge att fatta uti hans mantel, och då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:44:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/julaftonen/0073.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free