Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18. Herrens nattvard. 215
dricka, bespisar sina troende lärjungar, icke Mött i
tankarna utan verkligen, med brödet av sin odödliga lekamen
och med drycken av sitt oförgängliga blod (1 Petr. 1:18 f.) ;
1 Kor. 10:16: Joh. 6:55 f.); så kommer hans salighetsskatt
levande in i dem, så att de hava honom själv uti sig såsom
världens försoning och världens liv, och därmed fröet till den
tillkommande härliga uppståndelselekamen (Joh. 6: 54, 58).
Det är således icke, mina vänner, en skön bild blott, då
vi tänka oss Herren närvarande hos oss i nattvarden; han
menar allvarligt, då han säger: "Var två eller tre äro
församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem" (Matt. 18:
20) ; det är sitt hjärtas fortfarande sinne han uttalar, då
han vid den första nattvarden (Luk. 22:15) säger till sina
första lärjungar: "Jag har högeligen åstundat att äta detta
påskalamm med eder", och då han ännu från himmelen
(Upp.-B. 3:20) betygar detsamma: "Se, jag står för dörren
(människohjärtats dörr) och klappar; om någon lyssnar till min
röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och
hålla måltid med honom och han med mig". Han åstundar,
han åstundar innerligt att ingå till oss — det få vi och
måste vi tro; men vi hava så svårt att tro på en ren,
gudomlig kärlek, ty än fördömer oss vårt hjärta, så att vi
klenmo-digt misströsta om varje kärlek, som är större än vårt hjärta
och som vi icke kunna hålla oss själva värda, än åter förhäva
vi oss själva, så att vi icke vilja låta oss anses såsom sådana,
som måste leva av en annans kärlek och nåd. Så kostar det
alltid en kamp i människohjärtat, en självö ver vinning, till
dess det kommer därhän, att hjärtat troende öppnar sig för
Jesu Kristi kärlek, för hans sökande efter det förirrade och
förlorade, för hans bön: "Låten försona eder med Gud" (2
Kor. 5:20), för hans klappande: "Upplåt dörren, på det jag
må ingå till dig!" Det klenmodiga hjärtat håller sig icke
värdigt detta, och det stolta hjärtat begär det icke. Men
den, som en gång blivit övervunnen av Herrens kärlek och
härlighet och blivit förd genom den trånga porten, han
erkänner då även: "Mig har vederfarits barmhärtighet, en
barmhärtighet, vilken jag icke är värd och vilken mitt stolta hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
