Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Noveller, skisser, fragment - Barndomshem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bebos. I det enda användbara lilla rummet sovo vi — fem,
sex människor, ibland åtta eller tio. Där var en öppen spis
i ett hörn, senare placerades där en gammal järnspis som
alltid rökte in fruktansvärt, innan den blev ordentligt varm.
Från de murkna takbjälkarna droppade det, när det regnade
— värst vid den sidan där jag brukade ligga — rakt i
ansiktet. Med jämna mellanrum samlade sig dropparna längs
den snusbruna tapeten över mitt huvud, satt en stund och
tvekade innan de plaskade ner i mitt hår.
Men jag har inget riktigt minne av att här var fult och
smutsigt. Jag minns i stället, att jag ibland vaknade med en
ljuv glädje vid att allt var så rent härinne, att solen lyste
genom vita gardiner, lekte över nyskurat golv, och att jag
genomströmmades av stillhet och vithet. Vid jul hängde
julgubbar av vetedeg på väggar och fönsterposter: gubbar och
hästar och "flickan i kransen". Vid midsommar: kransar av
prästkragar och darrgräs, blåklint, nattvioler, boklöv och
björklöv. Och runt taket hade min bror målat en bred list med
röda tulpaner och förskräckligt sköna nymf gestalter. Det var
bara Vi som hade något så fint runt taket.
Här föddes vi, flera stycken. Här dog tre — alla flickorna.
Jag minns inte dem — gamla stuga — du minns säkert. Du
minns den sista, den äldsta, hon blev fem år, var redan en
liten religiös extatiker, som talade djupa, allvarsamma ord.
Hon blev sedan, efter vad jag förstod av min mor, som ofta
råkade henne i drömmen, en liten ivrig ängel med
silvervingar och stora kloka ögon. Och du minns hur det blev till
sist — nå, vi kunna inte tala om allt.
Och du minns träden, som blev stora och lummiga med
tiden — de äro borta nu. Du minns deras täta, sköna
skymningsgrönska. Och blomrabatterna, vi älskade dem, vi älska-
•153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
