Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Fröken Lindes historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98 SNAPSHOTS
fortfarande såg ut att vilja dö. Det kom ett
drag kring hennes mun, som man möjligen
skulle kunna kalla ett leende, men i så fall var
det hvarken »ljust» eller »godmodigt».
— A propos döden, har herrskapet lust att
höra en historia?
Fröken Linde hade bott på pensionatet
ett helt år, men aldrig förr hade hon frågat, om
man ville höra en historia. Och naturligtvis
ville man det.
— Ja, detta, som jag nu tänker berätta,
hände för ett par år sedan en flicka, som jag
var vän med. När hon var tjugutvå år, för-
lorade hon något, som hon höll för att vara
ganska dyrbart — vi kunde ju säga sin ung-
dom med allt, som hör därtill, tro, hopp, kär-
lek och liknande. Det är så lätt sagdt: förlora
sin ungdom. Men att upplefva det, fann hon
förfärligare än något hon kunde tänka sig. Hon
önskade sig naturligtvis döden, alldeles som ni,
fröken Johansson — berätterskan fäste åter sin
blick på den lilla blonda. — Hon grät, hon
tiggde och bad sina närmaste att få dö, men
när hon i stället fick brom och ofvanpå järn-
piller med arsenik, blef hon rasande. Sedan
grät hon icke mera, åtminstone aldrig mellan
7 f. m. och 10 e. m. och bad dem icke mer
om den saken — och inte om något annat
heller. I stället vände hon sig till Gud och
uppmanade honom i hetsig ton att låta döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
