Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Strid mot det omöjliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
der och veta inte mera hvad de skola taga sig till,
sedan de förledt mig . . .
— Förledt dig! — utropade Barbicane och Nicholl.
— Förledt! Hvad menar du med det?
— Se så lugnen er! — sade Ardan. — Jag
beklagar mig inte. Promenaden behagar mig. Men låtom
oss göra allt hvad i mensklig förmåga står för att falla
ned någorstädes, om det också inte blir på månen.
— Vi begära ingenting bättre, min raske Ardan,
— svarade Barbicane, — men vi sakna utvägar.
— Kunna vi inte förändra projektilens rörelse?
— Nej!
— Ej heller förminska hans hastighet?
— Nej!
— Inte en gång, om vi lätta honom, liksom man
lättar ett alltför hårdt lastadt fartyg?
— Hvad vill du kasta då? — svarade Nicholl —
Vi hafva ingen ballast om bord, och dessutom
föreställer jag mig, att om projektilen blir lättad, skall han
gå fortare.
— Långsammare! — sade Ardan.
— Fortare! — återtog Nicholl.
– Hvarken fortare eller långsammare, — inföll
Barbicane för att försona sina begge vänner, — ty vi
sväfva i tomrummet, der man inte vidare får taga i
beräkning den specifika vigten.
— Nå, — utropade Ardan i bestämd ton, — då
återstår blott en sak att göra!
— Hvilken då? — frågade Nicholl.
— Att frukostera! — svarade den liflige
fransmannen, som vid alla kritiska tillfällen hade ett
dylikt förslag till hands.
Om också denna förrättning icke utöfvade något
inflytande på projektilens riktning, så kunde man utan
olägenhet försöka på densamma och från magens syn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
