Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 11. Ängars och betesmarkers skötsel. - A) Naturliga icke vattnade ängars skötsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
året bör jorden trädas, för att kunna behörigen luckras och rensas
från ogräs samt dikas. Hon bör ock före insåningen fullständigt
gödslas och sålunda försättas i fullt bärande skick, innan hon insås med
gräs. Till skyddsäde väljes härvid antingen råg, som sås på hösten
och följande vår skördas till grönfoder, eller ock korn och hafre,
vårraps, hvitsenap eller bohvete – enbara eller blandade, allt efter
jordens beskaffenhet – och skördas äfven dessa gröna till foder,
hvarigenom vinnes den dubbla fördelen 1) att fältet samma år lämnar en
god foderskörd samt 2) att insåningen alltid säkert lyckas, då
skyddsädet tidigt skördas samt den insådda klöfvern och gräset sålunda
icke komma att kväfvas af liggsäd, som så ofta inträffar, då
insåningen sker uti ett foderslag, som skall skördas moget.
Man bör undvika att i skyddsädet blanda ärter eller vicker,
emedan dessa alltid ha benägenhet att neddraga de säden, bland hvilka
de blifvit sådda, och att sålunda förorsaka liggsäd, som dödar de efter
insåningen uppkomna gräs- och klöfverplantorna; hvarförutom det
ock är kändt, att klöfvern sällan går väl till, då den kommer efter
ärter eller vicker, vare sig att af dessa tagits mogen skörd ett eller
annat år förut, eller att de ingått uti skyddsädet. Klöfvern hörer till
samma växtfamilj som ärter och vicker samt fordrar i det närmaste
samma näringsämnen som dessa och går därför alltid mindre väl till
efter dem, likasom det ock är af erfarenheten kändt, att ärter gifva
mindre rika skördar, då de odlas å fält, som för ej länge sedan burit
klöfver.
Skogsängar, som äro stenbundna, uppfyllda af ljung, lingonris
och andra till foder mer och mindre olämpliga eller rent af odugliga
växter, böra uppbrytas genom djuphackning, hvarvid de större
stenarna kvarlämnas och de mindre hopläggas i rör eller afföras från
fälten; samtidigt rödjas ängarne, så att endast större träd kvarlämnas,
men busksnår och smärre för tätt stående träd fällas och uppbrytas.
– Efter djuphackningen harfvas fältet i alla riktningar för att erhålla
så mycken lös jord eller mull som möjligt; allt ris, all mossa och
alla torfsuddar uppbrännas; askan sprides öfver fältet jämte
kompostgödsel, hvari sås hafre jämte passande klöfver- och gräsfrö samt
rengjordt höfrö från foderrummen, hvarefter det utsådda nedharfvas och
tillvältas. – Hafren skördas till grönfoder eller till hö.
Af den sålunda odlade och gödslade ängsmarken kan man
framgent påräkna förmånliga grässkördar, om ängen skonas för betning,
till dess gräsvallen hunnit blifva jämn och tät.
Ändamålet att för en längre tid vinna goda höskördar från en
sålunda odlad äng vinnes ej, om man tager en eller flera mogna
sädesskördar af densamma, ty därigenom utarmas jorden i stället för att
förbättras, och ljungen samt andra buskväxter uttränga då snart de
odlade gräsen. – Om däremot en sådan äng vårharfvas, då mossa
infinner sig, samt öfvergödslas såsom ofvan i punkt 685 anförts, så
skall densamma allt framgent lämna god afkastning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
