Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den där mannen, som »riktade revolvern mot far
och körde ut honom som en hund», han hade
tvingat honom att åter erkänna far som människa
och jämlike. Nu kom alltså far för att tacka
honom. Det såg visserligen ut — att döma av
telegrammet — som om han tänkte ställa till med
en smula krångel. De bekymmerslösa
förlovningsdagarna skulle få sitt bekymmer. Men något bör
man ju tåla av sina dagars upphov, av sin far.
Far?
Den avbrutna resan.
Det såg verkligen ut, som om Jase ämnade bereda
sin son och sin fiende Fabian ytterligare obehag. Det
såg så ut — men var det
så? Nej. Fabians brev till
Jase (dessutom några förberedande underrättelser
från papuanen till hans föräldrar, de beskedliga
Fagerlindarna) hade förvandlat den gamle
misantropiske knekten till en glad och förväntansfull
man med blå vårhimmel över det glesnande,
guldgula, lätt grånade håret. Samma förhoppning, som
några år tidigare dårat honom vid mötet med
finfina mormor, återuppblossade nu mångdubbelt
starkare. Han var inte längre en förtappad
människa, den där nödgades leva som »skråpuk»,
tagande skydd under en halvt värdig, halvt löjlig
mask. Han var åter människa!
Och vem hade åstadkommit denna
återuppståndelse? Hans son! Hans egen son! En far vet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
