Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enhörningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
ENHÖRNINGEN.
han i hemlighet själf. Hon hette Vår
och var fager.
Nu skulle man inte vänta af Eldgrim
att han rent af ut fördade förbud och
därmed basta — då kände man inte goden
Eldgrim. Hvitbjörn fick afslaget i den
försiktiga formen, att den dag han
nedlade enhörningens horn på allfaderns
grafhög, skulle Vår vara hans, men det
var ju omöjligt.
Hvitbjörn log. Han drog ut på jökeln
och var borta ett år, och när han kom
tillbaka hade han fällt vidundret. Det
var den största bedrift som någonsin
blifvit utförd af en man på jökeln. Ingen
hade trott det utförbart. Endast Ung
den gamle ansågs ha varit i besittning
af nog styrka och mod till det Hvitbjörn
utfört. Han blef kallad
enhörningsdrä-paren och firad i sägner och sånger.
Själf gjorde han på bladet af sitt spjut
en afbildning af hela jakten till evigt minne
därom. Först såg man ett långt streck
med fyra streck inunder och ett snedt
streck öfver, det var enhörningen. Därnäst
såg man ett streck med ett annat streck
tvärs öfver, det var Hvitbjörn själf med sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
