Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvit bengalisk eld.
Samma förtjusta »Ah—ah—ah!»
Ingen olyckshändel—––––
Gud! Alf vacklar! De små läpparna öppnar sig.
Han tänker gäspa!
Snabbare än blixten drog jag fram en riktig
jättekaramell, som jag spart till i högsta nödfall, och
hviskade ifrigt:
»För mor-mors skull, Alf lilla! För mor-mors skull!»
Men då — — —
Hvad hände?
Jo, de stora barnaögonen öppnade sig som ett par
blå konvolvolus för solen, och så ropade en liten späd,
gäll röst:
»Länge lefve vår vänsälle Kung!» —
De ord, som jag omöjligt kunnat lära honom till
Kungabesöket!
Så flaxade kärleksguden helt grasjöst med vingarna
och hoppade direkt ned på den döda Kung Karl, som
reste sig upp och gapade med Petters röda öron.
Soldaterna vände sig om och visade sina
Jägerframstycken och basunänglarna frustade i skratt.
Publiken storm tjöt!
Segerns krans ryckt af mitt hufvud och af hvem?
Jo, af mitt eget kött och blod i andra led!
»Ta hem mig, Gustaf», sa jag doft åt Ruffen, som
kommit igen, »och gräf ned mig med detsamma, det här
öfverlefver jag ändå aldrig.»
Men man bör aldrig förtvifla — aldrig!
Herr landshöfdingen, som om någon var född att
rädda situasjoner, reste sig upp och ropade:
»Den lilla Kunga-uppväckaren! Den lilla
förtjusande Kungauppväckaren!»
Hela salongen instämde.
Alf, som fått sin karamell, hade just slagit armarna
kring halsen på mig och frågat, »om Af vari mycke
mycke söt nu?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
