Note: This work was first published in 1971, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terar sin nya roll som parasitär överklass. Ytterligt få av dem visar
något ökat intresse för barnen. Befrielsen från hemarbetets tunga
leder inte till ökad kontakt med barnen. Tvärtom, de befriar sig
även från barnskötseln.
Inte heller leder denna nya ”frihet” till ökad intellektuell
aktivitet. Endast ett försvinnande fåtal, statistiskt nästan obefintligt,
använder sin tid till intellektuellt arbete. Några, också mycket få,
ägnar sig åt ”socialt arbete”, hittebarnshem, spetälska eller dylikt
enligt känt mönster från adertonhundratalet.
När man frågar kvinnorna hur de lyckas få dagarna att gå
utan arbete och utan intellektuell aktivitet får man sällan några
klara svar. Oftast tar de frågan bara som en förolämpning, ibland
säger de dock att de ägnar sig åt att övervaka tjänarna. De
kontrollerar kockens räkenskaper, de talar om för soparen hur man
skall göra ren en toalett, de räknar tvätten som tvättaren lämnar.
Detta kan dock rimligtvis icke ta en hel arbetsdag. Dessutom är
deras kontroll oftast ineffektiv. Jag som haft hushåll i dessa
länder så länge vet ju hur mycket de luras och hur slapp deras
kontroll är. Jag kan heller inte finna att en universitetsutbildad
kvinna skall se som sitt livsmål att hålla efter tjänare och därmed
spara tre eller två kronor om dagen. Så lågt bör ingen värdera sin
arbetskraft.
Deras dagar går lugnt och sävligt från det kaffet serveras på
morgonen, över bridgepartiet och lunchen och
eftermiddagsslum-mern, förbi cocktailpartyt till kvällen. De blir inte ens
alkoholister trots de rikliga möjligheterna. Deras situation tycks inte pressa
fram någon inre spänning. Deras män arbetar — ofta hårt. Själva
gör de ingenting. De reser till bergen när den heta tiden kommer.
Sitter på bergshotell bland andra sysslolösa kvinnor, pratar, spelar
bridge, sover.
Männen däremot muttrar förvirrat över kvällsgroggarna om
kvinnornas erotiska olust, deras huvudvärk och deras likgiltighet.
Sådan är bilden. Kvinnorna som kommer från våra länder och
planteras* om i denna lyxmiljö utvecklas inte, de degenererar till
grönsaker. Lyxgrönsaker.
Här nere har jag för första gången stött på strindbergska
kvinnor. Ty härnere är deras situation liknande den som var
1800-talets överklasskvinnors. Det är en hemsk situation, ty den visar
hur stäckta, hur hämmade i sin utveckling till människor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
