Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 112 —
och ögats eld. Hvilket ombyte att från mina
friska, glada blommor se ut på dem! Jag
kommer ständigt från sådana möten med en
nedslagenhet, en tryckande känsla, som
följer mig hela dagen, och ofrivilligt hvilar jag
med min tanke på det bekymmer jag skulle
känna, om jag vore en dessa
menniskoblom-mors högre broder och hade dem under min
vård, såsom jag här har sloftblommorna i min
trädgård.
Och nu slutar jag mitt långa bref med de
varmaste helsningar från Rosa. Ilon ber
fråga huru blomsterlökarna, som hon sednast
sände till er dotter, vilja trifvas och gå. Till
hösten lofvar hon ett parti andra. Kanske
gör hon dem då sällskap sjelf, om ni tillåter.
Hon behöfver se sig litet omkring i verlden;
hon är redan sexton år. O, min herre, hon
var ett barn blott, då ni var här; nu är lion
fullvuxen, och hvarför skulle jag frukta att
med glädje säga huru skön hon är? Hvad har
jig dock sjelf kunnat uträtta till hennes
bildning, jag här i mitt dammiga förkläde, med
händerna mörka af stoft och hufvudet fullt
af bekymmer för mina örter och trän.
Hennes mor har länge hvilat i grafven, och jag
har blott kunnat se hennes tillväxt och glädjas.
Sjelf har hon vuxit upp, utan ledning af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
