- Project Runeberg -  Pelle. En idyll /
58

(1895) Author: Gustaf Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

får sin vilja fram i småsaker, gör det väl ingenting,
när det gäller ska du få se hvilken karl jag ä.

— Pelle, det ä ju nödvändigt, svarade frun med
så mycket allvar, som det var möjligt för en af fa-
miljen Grankvists medlemmar att visa.

— Ja då får vi väl ge oss, sickan min! — God
natt med dig så länge! — — Äh puss på dig Kalle,
försök inte att se sträng ut, för den gubben går i
alla fall inte!

Fru Grankvist bibehöll likväl sin allvarliga min
och gjorde helt om med lillan, som nu fann sig i
sitt öde och eftertryckligt gäspade öfver hennes axel.

Pelle tyckte, att små barn voro märkvärdiga, de
visste aldrig den ena stunden hvad de ville den an-
dra, nåja stora människor voro inte en bit bättre de
häller. Sedan satte han sig på trappan och funde-
rade, ifall han varit lika trirolig i sina yngre dagar,
men minnet svek honom och han påminde sig ej
mer än några pojkstreck, för hvilka hans rygg och
dess fortsättning nedåt kännbart fått svida. Så
sträckte han benen ifrån sig, stödde ryggen bekvämt
mot en stolpe för att dåsa bort ännu en stund och
stack händerna i kavajfickorna, men drog dem ge-
nast tillbaka och stirrade förvånad på sina fingrar,
som buro tydliga spår efter beröringen med en våt,
klibbig massa.

— Hvad nu då! Hvad vill det här säga? Nog
vet jag, att jorden så här på vårkanten jäser å ett
som annat i den vägen, men aldrig trodde jag, att
den pöste öfver å ramlade in i hyggligt folks fickor.
— Han kände försiktigt utanpå fickorna och utstötte
en lång, gäll hvissling. — Sand, å tyget ä alldeles
surt. Nej, det var verkligen festligt, nu kan jag när

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:33:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jgpelle/0060.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free