Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Jesus och Hillel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1179
BIHANG.
1180
med dess fantastiska legender (haggadöth) och
dess traditionela lagstadganden (halachoth), dess
i oändliga förgreningar gående ritualföreskrifter
samt dess sjelf kära, irreligiösa uppblåsthet och
inre tomhet Tar icke vördnadens och
under-gifvenhetens, utan den öppna och oförställda
fiendskapens. Hillel åter var sjelf en
målsman för denna rabbinism; och om han än var
en »mild och ädel» rabbi, ja, om han också
— verkligt lärd, ödmjuk, fredsälskande och
upplyst som han tyckes hafva varit — icke
utan skäl skulle kunna anses för den
upphöjdaste företeelse, som rabbinismen öfver
hufvud har att uppvisa, så är dock afståndet
emellan honom och Jesus af Nazareth öfver all
beskrifning stort, och Hillel kan svårligen i
fråga om personlig storhet och betydelse med
större rätt mäta sig med Jesus, än lysmasken
kan mäta sig med himmelens sol i glans. Med
afseende på hela syftet och sättet för bådas
deras undervisning och verksamhet i öfrigt gör
sig en genomgående olikhet gällande. Hillel
stödde sig på sina föregångare; Jesus talade
med sjelfständighetens auktoritet. Hillel talade
i skolorna till den kunskapssökande ungdomen
och till andra mera utpregladt vetgiriga naturer,
som slöto sig till honom; Jesus talade på gator
och vägar och stigar till publikaner och
syndare. Hillel inskränkte sin verksamhet till
Jerusalem; Jesus genomvandrade snart sagdt
hela Palestina, så vidt och bredt det var. Hillel
bearbetade med stor förkärlek och nästan
uteslutande den levitiska lagen, hvars
föreskrifter han sökte modifiera i syfte att på
sådant sätt underlätta deras noggranna
iakttagande; Jesus uppehöll sig endast vid sedelagen,
hvars bud nu i enlighet med hans utläggning
af dem kommo att omfatta icke blott de yttre
handlingarne utan äfven hjertats innersta
rörelser. Är det väl tänkbart, att vår frälsare
någonsin skulle hafva kunnat fälla ett
yttrande, så allt igenom fariseiskt som detta:
»ingen obildad undviker lätteligen synd, och
ingen am ha-aretz * är from» ? Låter icke
detta fast hellre såsom en trogen återklang af
denna samma hänsynslösa förmätenhet, som gaf
sig luft i det från den evangeliska berättelsen
bekanta ordet: »har väl någon af de öfverste
eller af fariseerne trott på honom ? Men detta
folket, som icke känner lagen, är förbannadt».
Ja, är icke detta allt yttringar af en ande,
till hvilken Kristi hela lif och verksamhet stod
i det bestämdaste, motsatsförhållande, och
hvilken hans hela undervisning gick ut på att
nedslå och utrota?
1. Trenne episoder från Hillels lif äro
framför andra värda att här med några ord
omnämnas. Den första af dessa kan i korthet
beskrifvas sålunda.
Ehuru en ättling af David, kom Hillel dock
först vid fyitioett års ålder (omkring år 36
före Kr.) till Jerusalem från Babylonien, der
han uppväxt såsom sonen till en fattig
exulant-familj. Kommen till Jerusalem tillika med sin
broder Schebna, hvilken ville försöka sin lycka
såsom köpman, arbetade han här såsom en
simpel daglönare för sitt uppehälle. Hans
ar-betsförtjenst uppgick till en victoriatus —
omkring 25 öre — om dagen. Hälften deraf fick
räcka till för hans och hans familjs underhåll
(han var nämligen gift), men andra hälften
betalte han regelbundet åt dörrvaktaren i
Schemajas och Abtaljons skola, för att denne skulle
lemna honom tillträde till åhörande af de
berömde lärarnes undervisning. Det var en
lördags morgon i månaden tebeth ungefär vid
tiden för vintersolståndet. Natten förut hade
Schemaja och Abtaljon såsom vanligt varit en
talrik lärjungaskara behjelplig i studiet af
lagen. I daggryningen på sabbatsmorgonen, »när
morgonrodnadens pelare uppstigit», sade
Schemaja till Abtaljon: »käre broder Abtaljon,
annars brukar lärosalen, sedan det dagats, vara
så ljus och klar, men i dag är den så mörk;
* Detta uttryck, som vi ofvan (kol. 97) helt fritt återgifvit med »olärd lekman» av egentligen en
föraktlig beteckning för menige man af folket gent emot de i skriftlärdomen invigde, med en förment högre
insigt utrustade bland judarne. En am ha-aretz var i alla afseenden tillbakasatt och vanlottad. Hans
vittnesmål gällde icke inför rätta; han egde icke tillträde till sällskapslifvet; förlorade han pä något sätt sin
egendom, kunde han icke vänta sig, att någon skulle vara honom behjelplig till dess återvinnande; ja, han
fick till och med finna sig uti att tillika med sin hustru och sina barn benämnas »odjur», »ohyra» o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
