Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXII. Uppståndelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1139
JESU LIF.
1140
balsamering af Jesu döda kropp, hvilken
Josef och Nikodemus endast i hast påbörjat.
De tillbragte i stillhet den mellanliggande
sabbaten, hvilken — det säger sig sjelft —
för alla, som hade Jesus kär, var en
sorgens, ångestens och förtviflans dag.
Men Kristi fiender voro icke så
overksamme. Deras brottsliga samvetens hemska
farhågor förjagades icke ens genom den
rättfärdiges död på korset De förde sig till
minnes de dunkla förutsägelserna om hans
uppståndelse, om hvilka hemlighetsfulla
hvisk-ningar voro i svang ibland folket. De tänkte
på, hvad han hade sagt om profeten Jonas
tecken, att det nämligen skulle vara det
enda, som han (Kristus) skulle låta dem se
(Matth. 12: 39); och de öfvervägde hans
underliga utsaga om det der templet,
hvilket, om det blef förstördt, han ville
upprätta igen på tre dagar. Alla dessa vår
frälsares antydningar om sitt förherligande,
så vanmägtiga de än visade sig vara att för
den nedslagna, vacklande tron tjena till
några stödjepunkter för hoppet, framträdde
nu för desse Jesu motståndare med
egendomlig klarhet i den dager, som det onda
samvetet spred öfver dem. Judarne vände
sig derför till Pilatus och bådo honom
omsorgsfullt bevaka grafven intill tredje dagen.
De föregåfvo såsom skäl, att det annars lätt
kunde hända, att »den förförarens»
lärjungar skulle komma och stjäla honom bort,
påstående, att han uppstått från de döda, och
görande så den sista villan värre än den
-första» Pilatus svarade kort och högdraget:
»der hafven I vakt; gån och förvaren bäst
I kunnen». Och — sannolikt om aftonen,
då den stora påsksabbaten var förbi —
sände de sina väktare för att försegla stenen
och bevaka grafven*.
Natten förflöt, och innan dagens första
matta strimma begynt upplysa den första
kristna påskdagen**, styrde de qvinnor, som
längst dröjt qvar vid korset, sina steg till
grafven. De hade med sig sina dyrbara
kryddor, men de visste ingenting om vakten
och inseglet, och de undrade blott under
vägen, medan de gingo de tunga stegen till
den älskade mästarens sista hvilorum, hvem
som skulle hjelpa dem att bortvältra den
stora stenen, som tillslöt grafven. Maria af
Magdala och den andra Maria, Jakobs och
Joses’ moder, gingo främst i det lilla
sällskapet, och efter dem kommo Salome och
Johanna***. Den svårighet, som vållat dem
så mycken oro under vägen, funno de vid
framkomsten redan undanröjd. Det blef då
eller senare bekant för dem, att en
engla-uppenbarelse i skinande hvita kläder
förfårat väktarne, och att under en plötsligt
inträffande jordbäfning stenen blifvit
bortvältrad från grafven. Och då de äfven sjelfva
blickade in i grafven, blefvo de varse englar
i hvita kläder, de der bjödo dem att skynda
tillbaka och säga apostlarne — och i främsta
rummet Petrus — att Kristus, såsom han
förutsagt-, hade uppstått ifrån de döda och
skulle såsom en herde gå före dem till deras
födelsebygd Galileen. Qvinnorna skyndade
tillbaka med bäfvan och häpenhet och om-
* Desse väktare synas — att döma af sammanhanget i texten — hafva varit medlemmar af
tempel-Vakten.
** Att det icke behöfver ligga någon motsägelse mellan uttrycket: »då det ännu var mörkt» (Joh. 20: 1),
och uttrycket: »mycket tidigt i soluppgången» (Marc. 16: 2), är väl tydligt alla vidlyftiga utläggningar
förutan.
*** Man jemföre med hvarandra Marc. 16: 1—7; Joh. 20: 1; Luc. 24: 1—10 och Matth. 28: 1—7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
