Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1125
61. KOESFÄSTELSEN.
1126
klaga dem icke, vi döma dem icke; men det
betyga vi fritt och otvunget, att, så vida
icke hela lifvet är ett skenets bedrägeri och
ingenting annat, så kan det icke gifvas ett
så eländigt ursprung som det antydda för
den enda religion i verlden, som håller den
rätta medelvägen mellan vek känslosamhet
och asketisk stränghet, mellan stilla
undergifvenhet och obunden frihet, mellau allt
fördragande saktmodighet och allt eröfrande
hjeltekraft, ja, som på samma gång
tillgodoser den mest pietetfulla konservatisms och
den mest vidtomfattande reformifyers
berättigade anspråk. Historiens vittnesbörd om
Kristus är ett vittnesbörd, som afgifvits med
oemotståndligt öfvertygande styrka; och det
har icke afgifvits för någon annan af qvinna
född så som för honom.
Men om det än sålunda är sant, att till
och med tviflaren icke kan annat än erkänna,
-att Jesu lif och död uträttat stora ting i
verlden, så uppenbara dock detta lif och
denna död allenast för den troende sitt
egentliga och rika innehåll. Han ser i Kristi
kors något, som vida öfvergår dess
historiska betydelse. Han ser deruti profetiornas
fullbordan så väl som all historias
fulländning; han ser deruti en lösning, och den
enda tillfredsställande lösningen, af lifvets
gåta och dödens. I Jesu lif finner han ett
fullkomligt föredöme, i hans död en oändlig
förlossning. Då han betraktar sin frälsares
lif och död, kan han icke längre betrakta
Gud såsom tronande i ett aflägset fjerran,
icke längre betrakta denna jord såsom ett
obetydligt klot i rymden utan högre
uppgifter och ändamål, icke längre betrakta sig
sjelf såsom ett ansvarsfritt stoftgrand,
ut-kaetadt på en slump bland slägtets
oräkneliga själar, Utan han utbrister fast mer i
tro, hopp och förtröstan: »se, Guds
tabernakel ibland menniskorna! Ja, han skall
vara deras Gud, och de skola vara hans
folk» (Hez. 37: 26. 27); »I ären lefvande Guds
tempel, såsom Gud säger: jag vill bo uti
dem och vandra uti dem» (2 Kor. 6: 16). —
Solen var i sjunkande i vester, då det
underliga mörkret skingrade sig, sedan offret
var fullbordadt. Dej hvilka icke ansett det
för en besmittelse att inviga sin högtid
genom att dräpa messias, började nu
allvarsamt frukta, att den följande dagens helgd,
som tog sin början vid solnedgången, skulle
lida intrång derigenom, att kropparne blefvo
hängande qvar på korset. Ty de korsfäste
kunde — förfärligt att omtala — lefva många
timmar, ja, understundom ända till två hela
dagar i trots af de olidliga marter, som
hemsökte dem. Judarne skyndade, sig derför att
bedja Pilatus, att de korsfästes ben skulle
sönderslås, och de nedtagas. Detta benens
sönderslående — crurifragium, såsom det
kallades — tillgick så, att man med en tung
klubba krossade de olyckliges ben, en åtgärd,
som alltid påskyndade döden, der den icke
redan ögonblickligen vållade den. För öfrigt
voro judarne troligen icke de ende, hvilka
voro angelägne att påskynda desse mäns
slut genom att tilldela dem dråpslaget. Ända
till dess lifvet hade flytt från de arma offren,
voro de vaktgörande soldaterna skyldige att
qvarstanna på sin post. Beviljandet af
judarnes önskan mötte derför inga svårigheter.
Soldaterna sönderslogo först de tvenne
missdådarnes ben, men då de derefter kommo
till Jesus, funno de honom redan vara död.
De sönderslogo derför icke hans ben och
kommo på detta sätt att utan sin vetskap
bringa till uppfyllelse det
gammaltestamentliga profetiska ordet, som sade.; »I skolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
