Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - LXI. Korsfästelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1083
JESU LIF.
1084
tidens kristne var känd under namnet »Simon
af Cyrene, Alexanders och. Rufi fader», tvungo
de utan minsta betänkligheter att härå Jesu
kors. Man har framkastat den förmodan,
att de valt just honom på grund af någon
hemlig vink från de medföljande judarnes
sida derom, att han vid åtskilliga tillfållen
skulle hafva förrådt ett visst intresse för den
galileiske profetens lära. Dock söker man i
den evangeliska berättelsen förgäfves efter
stöd för ett sådant antagande*.
Det sorgliga tåget satte sig emellertid
åter i gång. Ännu hade vår frälsare icke
tillryggalagt denna långa via äolorosa,
»smärtans väg», som var honom förelagd att gå.
Om hvad som skall hafva förefallit på den
ha den romerska kyrkans apokryfiska
traditioner mycket att förtälja**, men endast en
sådan tilldragelse omnämnes i den
evangeliska berättelsen. Lucas förtäljer, att bland
det myckna folk, som följde Jesus på hans
väg, voro många qvinnor (Luc. 23: 27 ff.).
Från männen i den böljande folkhopen synes
han icke hafva erhållit något enda ord af
deltagande och ömhet. Och dock måste väl
äfven bland dem någre hafva funnits, som
sett hans under och bort hans tal, någre,
som en gång under intrycket af hans mäg-
tiga ord och gerningar varit, åtminstone till
en viss grad, öfvertygade om hans
messias-skap, någre, som endast fem dagar förut med
’den jublande skaran under hosiannarops
uppstämmande och palmers ströende på hans
väg ledsagat honom från Bethanien. Men
om så var, förstummades de nu, ehvad det
skedde af trolös feghet eller af djup
misströstan eller möjligen äfven af gränslös
bedröfvelse. Dock dessa qvinnor, som i sig
sjelfva voro mera tillgängliga för vekare
intryck och mindre lätt beherskade sina
känslor, kunde icke och ville icke heller dölja
den sorg och bestörtning, hvarmed detta
skådespel uppfyllde dem. De slogo sig för
sina bröst och uppgåfvo höga. klagorop, till
dess Jesus sjelf i allvarligt varnande ord
förehöll dem det obefogade i att på sådant
sätt för hans skull öfverlemna sig åt otröstlig
veklagan. Vändande sig om till dem —
hvilket skulle hafva varit omöjligt, derest
han ännu släpat på sitt kors — utbrast han:
»I Jerusalems döttrar, gråten icke öfver mig,
utan gråten öfver eder sjelfva och öfver edra
barn. Ty se, de dagar skola komma, då de
skola säga: saliga äro de ofruktsamma och
de qveder, som icke hafva födt, och de spenar,
som icke hafva di gifvit. Då skola de be-
* Cyrenaikerne hade i likhet med andra judar af förskingringen (»diasporan») en särskild synagoga i
Jerusalem (jfr Apostlag. 2: 10; 6: 9). Namnen Alexander och Rufus äro allt för vanliga, för att vi skulle
vara berättigade att identifiera dem med de personer af samma namn, som ointalas i Apostlag. 19: 33; Rom.
16:13 och 1 Tim. ]: 20. — För dess egendomlighets skull må här omnämnas en ibland cerinthianerne,
basi-lidianerne, karpokratianerne och andre gnostiker gängse åsigt, enligt hvilken denne Simon af misstag skulle
hafva blifvit korsfäst i Jesu ställe. En annan dylik* äfventyrlig åsigt, som icke heller saknade anhängare
bland dessa de första århundradenas heretiska rigtningar, var, att Judas korsfästes i Jesu ställe; en tredje,
att det var en viss Titian eller rent af ett fantom, som särskildt för detta ändamål skapades af Gud till
förvillande likhet med vår frälsare. Och hvilket inflytande dylika gnostiska och apokryfiska legender utöfvade
på det arabiska religiösa föreställningssättet, framgår bäst deraf, att Muhammed i koranen afvisat’ hvarje
tanke på Kristi korsfästelse såsom den ovärdigaste lögn.
** Denna så kallade via dolorosa, som utgår från den gamla Antoniaborgen norr om templet, och af
hvilken efterbildningar förekomma i alla katolska kyrkor, går dock icke längre tillbaka än till slutet af
korsfar artiden. Den har att uppvisa icke mindre än fjorton hvilopunktcr, så kallade »stationer», hvilka alla anses
stå i sammanhang med någon särskild tilldragelse från denna vandring. Dock hafva de olika stationernas
lägen under tidernas lopp varit underkastade icke ringa vexlingar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
